Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Till ett porträtt. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL ROSENIUS
en stund på bänkraden vid bantorgets
trädgård. Bakom honom pladdrar
spring-vattnet och lysa blommorna. Ett stycke
bort slamrar det av bantågen, som komma
och fara. På »Grands» veranda spelar
en klen musik, och det hurras från ett
bord med efterblivna studenter. Varm i
färgen står hotellfasaden, vänd mot
världens liv därute. Och därbakom ligger
ungdomsstaden med sin ensamhet efter
allt förgånget.
Jag hälsar på Bengt och spörjer om
hans befinnande. Jo du, det är min
själ dåligt, säger Bengt. Och så sitter jag
vid hans sida i denna kära, döende värld,
där han är den sönderfallande återstoden
av det som levde starkt. Och han
berättar för mig att han just i dag fått
fulla klarheten om det onda som så
länge farit illa med honom. Ett
aneu-rysm på aorta, ett kolossalt. Så nu visste
han varifrån han hade de satans
hostanfallen.
Jag frågar, och jag får svar. Vi tala
om det, som om något som låge
utanför oss. Något av det allmänna eländet
i världen, något av den medicinska
vetenskapen. Men han kände väl på sig
min melancholia, den gode Bengt, och
han ville distrahera mig. Är det inte
lustigt, föll han in, att en människa, som
jag, nu kan begå ett självmord på det
enklaste vis i världen, vilket ögonblick
som helst, utan att samhället anar det,
bara med att springa över gatan.
Men Bengt Lidforss måste vara rädd
om de dagar han hade igen. Och
därför släpade han sig hem till sin
kammare. Katastrofen hade ju, trots allt,
kommit något överraskande. Han måste
nu söka få färdigt vad han kunde hinna,
innan han gick. Först och sist var det
Rubusstudierna. Det var också
pollenbiologien och de kemotaktiska
experimenten med bakterierna.
Jag kom till honom ibland, sedan.
Det var böcker och papper i oändlighet,
över bord och golv. Det var ett
upp-rymmande och ett ordnande som vid en
stor flyttning. Yngre forskare kommo
och gingo — där fördes ett lärt språk.
Bengt var den allvarlige
vetenskapsmannen, lugn och klar. Han hade ju alltid
brukat svära litet emellanåt, Bengt —
alltid bara som en sympatiskt smittande
känslobetoning — och han ändrade
ingenting i det stycket.
Och så en afton, när han fått det
allra viktigaste färdigt och ledt en av
de växtfysiologiska övningarna, kom han
över till sitt hem och sjönk till vila i
den stora, goda stol han ägde. Det brast
i honom, och freden och friden kom.
Den stora friden som »övergår allt
förstånd».
Så gick du din väg, käre Bengt
Lidforss. Och åter rullas den ut inför
mig, skriftrullen om våra framfarna
vägar — när de gingo jämsides och drogo
isär och gledo på nytt tillhopa. Och
vi stå där åter som de heta utfrågarna
av livet, huru det bäst skulle levas.
Varmast lyste kanske solen i de dagarna,
då Niels Lyhne var oss levande och
övermåttan kär. Han som fablade om.
sin rustning och om att han ville
dö-stående. Från de drömdagarna
kastas-skenet fram och lever i alla dina
ödens-miseria. Ett fackelsken flammar det i
mörkret kring din död.
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
