Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Emil Sjögren in memoriam. Av Ture Rangström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL SJÖGREN
TRÄDGÅRDEN I OVANSJÖ.
blick nedkastade, improviserade sviten
På vandring. Vad är det där vi möta,
om icke den gudabenådade sångaren —
icke är det den musikaliske
yrkesfotografen, som tagit alla dessa skimrande,
sjungande bilder från skog och våg, av
morgonlust och aftonsmärta, och knappast
fann väl yrkesmannen tillfälle att så
burleskt försonligt parodiera sina kumpaner i
Bykrogens glada tummel. Nej, det är en
oförfalskad frimodighet över detta verk,
som behagar, även när det musikaliska
uttryckssättet stundom kan ha bleknat,
eller rättare sagt kan stavas annorlunda
och mera vant och nytt för oss. Men
även härutinnan, vilken frisk musikalisk
nystavning innehåller icke även denna
svit! En »nytonare» av nyaste skolan
kan hava anledning till eftertanke inför
bara de fyra första takterna i
Aftonstämning. Samma friskhet vilar det måhända
icke över alla Emil Sjögrens pianoverk
— men så var han här också inne på
den svenske idyllikerns utvalda fält, den
idylliska naturtolkningen, som till och
14—Ord och Bild, 2J:e årg.
med av en obotlig mänsklig martall kan
göra en lövskogsentusiast, och Emil
Sjögren hörde nu en gång för alla icke till
de karga barrträdsnaturerna i vår konst.
Han var trots sitt uppsvenska ursprung
mer sunnanfrån än de flesta, och han
knot som vi veta både i sitt liv och sin
konst starka sydländska förbindelser. I
en viss mening var han mera skandinav
än svensk — sina starkaste dikteriska
intryck hämtade han ju från Danmark
— och är det icke den svenska,
björkhagen som skimrar ur det musikaliska
diset över Vandringssviten, så är det
den danska bokdungen som hägrar. Med
den finkänslige danske komponisten
Lange-Müller slöt han också ett
musikaliskt fostbrödralag, som dels
dokumenterade sig i ett häfte gemensamt utgivna
pianostycken över samma motiv, dels i
ett påtagligt syskontycke mellan Emil
Sjögrens nämnda svit och den danske
tonsättarens bokomsusade Skovstykker.
— Men skogen och vandringslusten var
icke allt för Emil Sjögren. I Erotikon
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
