Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Boken om Oscar Levertin. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKEN OM OSCAR LEVERTIN
ning, som i all sin djupa och uppriktiga
världssmärta i tacksam vördnad sträckte
sig mot det lilla men stadiga ljus, som
vetenskapen tändt i det stora mörkret.1
Är det ej egendomligt att denne
drömvävare, denne av ordens och ädelstenarnas glans
bländade skulle ha denna tro på sanningen
som sitt allra dyrbaraste. Jag har sett
mycket skönt och vördnadsbjudande i mitt
liv, men knappast har något så rört mig
in i mitt innersta, som då Oscar Levertin
berättade för mig, att han studerade
naturvetenskap för att som fyrtioårig
åtminstone förstå något av det han insåg sig
sakna, som han blygsamt sade. Denne
store man strävade så ihärdigt efter
fullkomning, att han, vilken, så är min tro,
genom dikten kom till att förstå både den
andliga och den sinnliga världen och genom
att läsa vers kom att se, att det fanns
guldvivor, och kom att känna att ett
fosterland var ett värde, så småningom fick en
sådan törst efter det rena vetandet, att han
obedd och otackad bara för sin själs skull
ansträngde sig med det, som han eljest
fann allra mest svårtillgängligt och
främmande.
Oscar Levertin, den »realistiske»
novell- och romanförfattaren, den romantiske
lyrikern, den kulturhistoriske
litteraturtolkaren, den djupgående kritikern, som hade
den bildade allmänhetens öra i ovanligt
hög grad, beskrives och värdesättes av sin
finske kollega ur alla dessa synpunkter.
Liksom Levertins egna skrifter, korta eller
långa, är också Söderhjelms framställning
1 Underrubriken »Efterstanken« skriver
Strindberg i Blå bok I sid. 160, utgiven 1907: Nåväl,
hemkommen till mig fick jag i telefon veta,
att min värsta fiende var död denna dags morgon,
och att hans dödskamp pågått samtidigt med min
vandring genom mitt liv. Jag reflekterade: Varför
skulle jag genomgå min agonie, när han dog? Han
var en svart man med en gammaldags
materialistisk världsåskådning, som han ansåg vara modern,
en litterär schackrare, som skrev om markisinnors
lortböcker för att få bli bjuden på deras slott; som
berömde sitt umgänge, så länge de umgingos, en
kotteriman och en bolagsman. Någon personlig
beröring med honom hade jag aldrig, men han
skrev sig en gång min lärjunge för länge sen, men
han kunde icke växa, icke följa mig uppåt. — —
När jag åtta dagar senare fick se en posthum
recension av den döde över mitt sista arbete, där
han beklagar, att jag icke är hedning, och gråter
över mitt avfall från dyngherren, så kände jag
såsom en efterstank från dynggropen och grep
verkligen efter en parfymflaska.
stödd på ett rent förbluffande stort och
omfattande material. Jag har varit
tillräckligt mycket tillsammans med lärda
män för att veta, att det naturligtvis måste
finnas åtskilliga, som förklara, att man
hade väntat sig något mera djupgående
eller, om de tillhöra mindre den
akademiska och mera den litterära sorten, kanske
säga att ce n’est pas ça! Däremot har
jag också hort en av våra främsta
literaturhistoriker säga: »Söderhjelms
Levertinbio-grafi är utan diskussion den främsta
skaldebiografi på svenska». Skulle jag
själv komma med en liten anmärkning,
vore det en opposition mot vad författaren
på ett ställe säger om Levertins kvickhet.
Levertin var egentligen icke kvick. • Men
också på detta område, som man väl
eljest skulle tro vara minst perfektibelt,
kunde han, särskilt när han blev riktigt
arg, vilket han lyckligtvis ibland kunde bli,
vara aildeles överlägsen. När Oscar
Levertin i den mördande artikeln »Kriarättning,
kritik och diktkonst» ber författaren komma
ihåg, att det är förbud på användning av
dum-dum-kulor, finner jag i motsats till
professor Söderhjelm denna lustighet
alldeles särskilt dråplig.
Sent kom Levertin att sysselsätta sig
med konstforskning. Visserligen hade han
i fädernehemmet hört mycket om konst,
och då vördnads- och auktoritetssinnet, dä
det gällde de allra flesta ämnen, var
ytterligt starkt utpräglat hos honom, i ren
motsats till de andra åttiotalsmännen, såg
han i olikhet med dessa sina kamrater från
början aktningsfullt upp mot konstens alla
stora namn. Liksom han närmade sig allt,
natur, fosterland, etik etc., genom
litteraturen, så kom han också till konsten på
den vägen. Det primära konstnjutandet
anser jag att han saknade. Han har aldrig
smekt en porslinspjäs eller en driven
silverbägare för själva skönhetens skull men väl
för de historiska minnen, som därmed
varit förknippade. Och själva färgen eller
touchen i en målning intresserade honom
icke förrän han fick höra på litterär,
auktoritativ väg om dessa saker. Däremot
har han skrivit något av det allra bästa,
som över huvud taget tillkommit, då det
gäller konst, d. v. s. då det är fråga om
det i mitt tycke så viktiga kulturhistoriska
innehållet, ej minst det andliga. Levertin
kunde, så besynnerligt det än låter, be-
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
