Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Birgittas minne. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDREAS LINDBLOM
sättliga konstskatter ännu i sista stund
varit utsatta för. I augusti 1917
anträffade jag sålunda ett flertal bildverk,
däribland några av de allra märkligaste,
ovan valven i klosterkyrkan, utsatta för
fukt och temperaturväxlingar.
Försummelser som visst icke berott på
illvilja, utan blott på en hopplös brist på
insikt om föremålens estetiska och
materiella värde samt än mer om deras
dyrbarhet som historiskt-nationella urkunder.
Birgitta-utställningen har i vida högre
grad än vi varit vana vid i Sverige
begagnat sig av den museala regiens
hjälpmedel. Problemet har varit: huru skänka
liv åt de för flertalet människor i och
för sig själva så döda tingen, huru kunna
nyskapa något av den anda, som
kringsvävat dem, den själ, som Huysmans
tolkat med orden
IJ åme des jours andens a pénétré la pier re
De son ett eens, de sa douteur, de son prière?
Det har härvid icke gällt att finna
ut nya museala anordningar, lämpade
för en permanent utställning. Vid en
tillfällig exposition har ju museimannen
en vida större licentia. För några veckor
kan man t. ex. sålunda, under
förutsättning av god bevakning, våga visa. de
flesta föremålen utan glasmontrernas
avskräckande hölje.
Ett annat medel att bokstavligen
taget kasta ljus över de gamla
konstverken är användandet av artificiell
belysning. Vi hänga Zorn i överljus,
Rubens mellan guldpaneler och vid
palatsfönster, 1600-tals holländarna pä gråvita
väggar med hög, knapp sidobelysning
— vi söka m. a. o. skänka åt
konstverket i möjligaste mån den
belysningens allmänna miljöstämning, som
föresvävat skaparen i konceptionens
ögonblick. Nu torde det vara otvivelaktigt,
att medeltidens bildhuggare och målare
för sina kyrkliga skulpturer och
målningar i regeln räknat med altarljusens
flämtande lågor såsom livsalstrande
element. Varför då icke i praktiken göra
deras intentioner rättvisa? Därmed är
icke sagt, att vi skola sträva efter att
överallt ha lågor. Sådant bleve ju, i
betraktande av det elektriska surrogat,
som man i museerna av praktiska och
ekonomiska skäl är hänvisad till, löjligt.
Men att i ett eller ett par fall genom
lämpliga rampljusanordningar, såsom å
Birgitta-utställningen praktiserats, bereda
möjlighet för åskådaren att uppleva
konstverket i något så när ursprungligt
ljus, kan knappast vara annat än riktigt.
Beträffande utställningsanordningarna
i övrigt, må bilderna tala för sig själva.
Av föremålen ha därjämte ett flertal
fprut varit avbildade i denna tidskrift,
årg. I9i5> sid- 513—529. Lokalen för
utställningen är främre delen av den
stora kyrksalen i Statens historiska
museum, som väsentligt omgestaltats
genom en inbyggd papparkitektur,
imiterande murverk. I fonden befinner sig
ett sanktuarium med relikskrinet i centrum
samt dyrbara altarkärl och broderier på
sidorna. Över skrinet i en nisch den
märkliga, möjligen porträttmässiga
Birgittabilden från klosterkyrkan i Vadstena. Vid
kortväggen midt emot sanktuariet har det
praktfulla Birgitta-altarskåpet uppställts,
under vilket Linköpings-antependiet, vars
broderi är det äldsta verk vi äga av
Vadstena-systrarnas hand, placerats. Midt
på golvet i detta centralrum står den
kista, i vilken Birgittas kvarlevor gjorde
färden hem till Sverige december 1373
— juni 1374.
Sidokoren längst fram i salen äro
ägnade åt textilier samt åt bildverk från
Vadstena, belysande kultens utveckling
inom klostret. Många av dessa ting äga
det största historiska intresse. Jag erinrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
