Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Luther och Erasmus. Det enda nödvändiga. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATHAN SÖDERBLOM
Men för honom voro icke reformerna
i evangeliets anda det väsentliga. Ett
syfte uppslukade hos honom alla andra:
att vinna frid och förtröstan åt sin
stackars själ. Den bibliska förbättringen av
kyrkan, för de andra huvudsaken, kom
för Luther i andra rummet»
Ändå är det endast inom
reformatorns område, icke inom den evangeliska
reformrörelse som förblev romersk, som
den åsyftade rensningen och förbättringen
har inträdt.
När anmaning kom till Luther att
låta utgiva sina samlade skrifter, ställde
han sig i början bestämt avvisande. I
ett brev till Wolfgang Capito i
Strassburg den 9 juli 1537 heter det: »Ifråga
om utgivandet av mina skrifter är jag
kylig och trög, ja, i saturnisk hunger
skulle jag helst vilja ha slukat dem
allesammans. Ty jag erkänner ingen bok
såsom riktigt min, utom möjligen boken
’Om viljans ofrihet’ och Katekesen.» Den
bok mot viljans frihet, som Luther satte
så högt, markerar en ohjälplig klyfta
mellan honom och reformrörelsens
ypperste man, Erasmus. Fallet Erasmus hör
till dem i vilka Luther i känslan av
andlig divergens slog dövörat till och
avstängde för sig möjligheten att lära
av sådana, som ej uppgingo i hans eget
religiösa patos.
I själva verket stod Luther i djup
tacksamhetsskuld till den andliga
förnyelse och den friskare, fria’re
livsuppfattning, som kallas humanismen. Av
den erhöll han för livet smak för studier
och en förtrogenhet med antikens
litteratur, som avsatt många citat i hans
brev och skrifter. Plautus och Vergilius
följde honom in genom klostermurarna,
sedan han överlämnat övriga böcker
till bokhandlaren. Humanismen hade som
en uppenbarelse erfarit tjusningen av att
möta en auktor av betydenhet på hans
eget språk utan mer eller mindre
förvanskande förmedling. Samma grundsats
inledde genom Reuchlin och Erasmus en
ny epok för den hebreiska bibeln och
för det nya testamentet. Men det blev
egentligen Luther och reformatorerna
förbehållet att göra allvar med saken för
kyrkans räkning. Detta ledde omsider
till det i mångas ögon orimliga krav,
som de evangelisk-lutherska samfunden
göra gällande, att fordra insikt i bibelns
grundspråk för den allmänna
prästbildningen.
Över huvud hade Luther av
humanismen lärt sig konsten att läsa böcker,
så att deras innehåll fick liv och verkan.
»Att Luther förmådde läsa psalmerna,
aposteln Paulus och Augustinus, och att
han läste dem så som han läste dem,
nämligen så att han med levande
uppfattning fortsatte och stegrade deras
insikter och deras liv, det hade han icke
blott sitt eget snille, utan även sin
tidsålder, nämligen humanismen, att tacka
för» (Harnack). Erasmus skänkte Luther
någonting, som blev för hans livsverk
och för kyrkans reformation ännu mer
oundgängligt och betydelsefullt, nämligen
det grekiska Nya testamente, från vars
andra upplaga Luther gjorde sin
översättning.
Erasmus var fore Luther
huvudmannen för den bibliska reformrörelsen.
Erasmus hade skäl för sin bekanta
lustighet: »Jag ruvade ett duvägg. Luther
har därur kläckt fram en orm.»
landras mun fick ordet en för Erasmus mindre
gynnsam vändning: »Erasmus lade ägget.
Luther kläckte ut det.»
Född i Rotterdam, utom äktenskapet,
troligen år 1466, ville Erasmus efter sin
skoltid i Deventer, som redan ingivit
honom hänförelse för antikens studium,
komma till universitetet. Men
förmyndarna halft nödgade honom att ingå i
ett augustinerkloster nära Gouda, enligt
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
