Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ode. Vinkar om odödlighet ur hågkomster från den tidiga barndomen. Efter William Wordsworth. Översättning av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ODE
Jag hör, jag hör, med fröjd jag hör!
— Dock finns ett träd, bland många ett,
dock finns ett särskilt fält, som jag har sett —
de tala om ett avsked, som har skett.
Violens ögonring
förtäljer samma ting:
Vart har den flytt, den härlighet som fanns?
Var är det fornas underbara glans?
V.
Vår födelse till jordelivets rike
är blott en sömn, av glömska skymd,
vår själ, en stjärnas like,
har lyst i annan rymd.
Ehuru fattigt lottade,
dock ej fullkomligt blottade —
med skimmerspår av en förlorad skrud,
så komma vi från Gud.
Himmel är om oss i vår barndomstid.
Väl falla fångahusets skuggor snart
på gossens uppväxtår,
men än är ljuset honom uppenbart,
varhelst han går.
Den unge, vandrande från öst till väst
är likafullt naturens präst,
och morgonsynens skimmer
han på sin väg förnimmer.
Först mannen ser det slockna och förgå,
oblidkeligt, i vardagstöcknets grå.
VI.
Dock även jorden oss förnöja vill,
av egen drift hon ömmar för vårt väl
och kan med något av en moders själ
som amma bjuda till,
att människan, den fosterson
hon tog i sitt beskydd,
må glömma bort palatset, varifrån
hans drömliv stammar och hans börd är tydd.
VII.
Giv akt på barnet, hur med vaket öga
en sex års pys i lekens ögonblick,
störd av sin moders kyssutbrott så föga,
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
