Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rathenau och kapitalismen. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN GUSTAVSON
syn, författaren aldrig släpper ur sikte.
Hans analys och kritik har intet av
impressionismens hetsiga jagande efter de
tusen sinom tusen intrycken och lösa
stämningsmåleri, som så lätt kommer oss att
för de i regnbågens alla färger skimrande
intrycken glömma och förbise väsendet.
Det är den ur de många intryckens
förtätning framsprungna väsensbilden han
söker fånga.
För sin fasta hållning och riktning har
Rathenaus insiktsfulla kritik av det
kapitalistiska systemet och den anda, som bär
detsamma, säkerligen att tacka det
sakförhållandet, att den bottnar i en
alltigenom positiv, djupt förankrad livs- och
världsvärdering. Han är djupt och fast
övertygad att vårt liv far mening och riktning
blott genom att vi intuitivt uppleva,
överlämna oss åt och låta vårt inre
genomträngas och genomlysas av absoluta
tran-scendenta värden. Den kapitalistiska
andans urbrist röjer sig, menar Rathenau,
icke minst däri, att den helt förlorat
sinnet och känslan för denna värdenas
transcendens och absoluthet för att i värdena
blott se relativa och subjektiva bildningar,
skott på de mänskliga begärens och
intressenas träd.
Hos Rathenau liksom hos så många
andra nutida tänkare förspörjes uppvaknandet
ur den egocentriska subjektivistiska
drömvärld, vari framförallt 18oo-talets andliga liv
varit infångat. Man tror sig ha upptäckt,
att den ogenomträngliga, oöverstigliga mur,
mot vilken vi, om vi försökte att nå fram
till tillvarons hjärta, enligt
1800-talstän-karnas utsago måste stöta våra pannor
blodiga utan att likväl vinna det minsta,
är ett blott hjärnspöke, varmed förbenade,
försiktiga och misstänksamma
intellektualister — kapitalistiskt inriktade och, om
ock omedvetet, tjänande kapitalistiska
syften som alla intellektualister — sökt
avhålla människoanden från all hög djärv
flykt och förvandla den till en jordbökare
och jordkrypare, inriktad på mål som mist
all översvinnelighet. Vi äga, säger
Rathenau, möjlighet att bryta oss ut ur
subjektivismens dröm- och skenvärld, fastän
detta tarvar en radikal omkastning av vår
vanliga inriktning, för att så träda ut i de
objektiva transcendenta värdenas
ljusöver-svämmade rike. Vår uppgift och vår
sanna lycka ligger ock i att vi slå in på
denna väg. Med de medeltida mystikerna
ser Rathenau människans sanna
bestämmelse i skådandet av Gud eller rättare i
den innerliga livsgemenskap med Gud, i
vilken vårt eget liv blir alltigenom
»ver-gottet». Det är i mystikernas
Gelassen-heit och Gottseligkeit, han ser det
mänskligas toppunkt. Människan är för Rathenau
ej något en gång för alla fixt och färdigt.
Hon är för honom liksom för Nietzsche
blott en brygga och en övergång. För
honom är hon varken det samhälleliga
eller det förnuftiga djuret, utan den
gudssökande varelsen, vars högsta bestämmelse
ligger i att övervinna det blott mänskliga
och själv bliva Gud. Denna vår sanna
bestämmelse går blott i uppfyllelse, då vi
uppgiva oss själva och helt överlämna oss
åt Gud. Genom att så göra frigöras vi
från all fruktan och räddhåga, från all
avsiktsmässighet och viljeuppstramad
strävan. Vi ha ställt vår sak på intet här
i världen, och därigenom ha vi blivit
osårbara. Den verkande principen i oss
är icke längre vår egen egocentriska
kraftlösa vilja, utan Guds mäktiga outtömliga
kärleksvilja.
I Rathenaus vackra bok Zur
Mecha-nik des Geistes finner läsaren denna och
andra därmed sammanhängande saker
framställda på ett i hög grad fängslande sätt.
Vi stöta här liksom i Rathenaus övriga
böcker på icke en förtorkad lärd eller en
filosofisk specialist, som grävt sig ned i
sin egen lilla specialgrop, över vars kant
han sällan eller aldrig vågar kasta blicken,
utan en människa; en djärv sökare och,
vad mer är, en lycklig finnare, som icke
bara långt i fjärran skymtat ett underbart
ljus, utan verkligen lyckats infånga några
av dess varma strålar.
Hur ofta ha vi icke hört förkunnas:
all mystik är till sitt innersta väsen
passivitet och kvietism, och mystici äro
vilje-trötta fältflyktingar, som undan beröringen
med tillvarons hårdlekta realiteter räddat
sig över till en metafysisk idylls hägnade
trädgårdstäppa, där de, fördrömda och
handlingsodugliga, dåsa fram sitt liv i
de mystiska synernas haschischrus.
Karakteristiken passar, som var och en torde
kunna förstå, icke alls in på Rathenau,
som ju visat sig som en handlingsmänniska
av eminent rang. Ett fördomsfritt studium
av de stora mystikernas liv och skrifter
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
