Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Homeros. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
skogarna och luften som en enda stor
våg av ton och ord, darrande och
susande som ett samfält anslag på
sällsamma, osynliga instrument. Det var
som om kvällsvinden, som rörde de
sekelgamla skogarnas kronor, på en gång
löst därur en kor av tusen och åter
tusen röster, som väckte den ur en
slummer tusen och åter tusen fågeltungor,
fallande in däri med gälla och lycksaliga
drillar, eller som lyfte sig en här av
sol-förgyllda fågelvingar från grenarna,
fladdrande, yra och berusade. Högre
sorlade källorna nere i dalen, där de
sprutade sina vitskummiga, kristalliska strålar
ned över sluttningarnas mossa och stenar,
liksom själva nejdens alla skygga
orea-der, lutade över sina urnor mellan
ekarnas krumma rötter, med sina späda röster
stämde in i den mäktiga sången,
besvarade av trånande rop från lundernas
skrämda dryader och de jagande
faunernas skratt. Medan ur fjärran steg dånet
från havet kring arkipelagens marmorskär,
och, lysande i solnedgångsglansen, skyn
plötsligt stod full däröver av gyllene och
spelande lyror.
Och Homeros, den åldrige sångaren,
förnam det — bruset och sorlet och
klangen, rytmernas högtidliga dans,
orden som summo i luften, lyrornas
anslag och havets tunga andedrag. Han
stod där, lyssnande och lyssnande blott,
med det isgrå skägget svallande över
bröstet, med de tomma ögonen stora
och vida, de knotiga händerna darrande
och famlande. Det var hans sånger,
hans odödliga sånger — som stego ur
detta hav och denna jord, från skogarna
och källorna och löven och de eviga
bergens eko!
Då försmalt vreden i hans bröst,
förstummades förbittringen och agget.
En tung våg av något sällsamt
onämnbart flöt genom hans bröst och hävde
det. Ja, det var hans sånger, hans!
Han själv var förgäten, glömd, struken
ur tidens minne — men de levde!
Havet och jorden, skogarna och
källorna och löven och bergens eko sjöngo
dem och sjöngo dem över allt Hellas,
all världen, så långt som detta hav och
denna jord nådde, och skulle sjunga
dem på nytt och sjunga dem från sekel
till sekel, från årtusende till årtusende!
Då vinkade Homeros sitt husfolk
samman, kvinnorna som sida vid sida
sutto med sina sländor och ullkorgar
på tröskelstenen, och männen, som just
vände åter med hjordarna från
bergsängarnas betesfält. De kommo, i
förbidan samlade de sig kring hans knän,
och hög lyftande sin tunga kropp i deras
midt som en av urtidens siare och
sångar-barder och med det blinda ansiktet
övergjutet av den sista dröjande
solstrimmans röda sken förtalte han detta:
»I mina unga dagar, förrän ännu
mina ögons ljus blivit släckt och då jag
drog från land till land, sjungande i
furstarnas pelarhallar och på torgen i
olika folkslags städer, kom jag en gång
med ett köpmansskepp från Rhotios till
Egypten, gravarnas land, och till
konungens av Egypten hov.
Och då konungen av Egypten fann
behag i mina sånger, upptog han mig
i sin gästvänskap och begåvade mig
med mångahanda kostbarheter.
Ty den konungen av Egypten
älskade högeligen sköna sånger och allt
vad är skönt och ädelt, och själv var
han en konstnär förfaren i de yppersta
slöjder. Tempel och palats byggde han
ett efter ett längs loppet av den stora
flod, som rinner genom allt Egyptens
land, och främst i sin kungastad, det
hundraportade Tebe.
Så präktigt och skönt hade ännu
ingen av konungarna av Egypten byggt,
målat och huggit i sten, och allt Egypten
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
