Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
takter av en ungersk rapsodi, där en naiv
och våldsam kärleksmelodi blandade sig
med ett elegant, luftigt och pärlande
ackompanjemang.
Det är många saker man skulle önska
se och höra innan man instämmer i
Sime-ons lovsång i templet och sjunger sitt nunc
dimittis. En av dessa, visserligen ej
viktigaste, men bland de mera svårnådda, torde
vara att få se en stilenlig uppsättning av
operetten Sköna Helena. Jag vet ej, hur
den gjorde sig till det yttre år 1864,
då premiären gavs på den gamla
ärevördiga Théåtre des Variétées, vilkens foajé
ej blivit omändrad på över hundra år, och
Hortense Schneider axlade Helenas mantel.
Jag såg denna världens kvickaste och ur
alla synpunkter mest fulländade
parodioperett 1912 hos Reinhardt i Berlin,
uppsatt som en sorts annons för ett sidenhus
och med de mest krystade nya infall.
Här i Sverige ha vi i Anna
Pettersson-Norrie haft en Helena, på vars »kungliga
goda skådelse och åthävor man ej kunde
se sig fullsynt:), som det hette om Gösta
Eriksson (Vasa) och som det säkert med
lika sanning kunde heta om Anna Pettersson
(Norrie). De gamla grekerna voro som
bekant alldeles förtjusta i revyer och
parodier, särskilt i oanständiga och med lätt
hädisk anstrykning. I intet modernt land
finnes de grekiska egenskaperna takt,
formsinne, sensualism, intellektualitet,
måttfullhet och kvickhet som i Frankrike.
Parisare var Jacques Offeneach, fast han som
Beethoven var född i Rhenländerna, ty han
kom redan som gosse till Paris, och jude
som han var — son till kantorn i judiska
församlingen i Köln — hade han blivit
parisare, om han också kommit dit som
fullvuxen. Operetten har ingen särskild
sånggudinna utan skapas egentligen av Euterpe,
på svenska den fröjdbringande. På senare
tider har Terpsikore, den dansande musan,
kanske väl mycket samarbetat.
Urpari-sarna och akademikerna Meilhac och
Halévy skrevo den ypperliga libretton, och
enligt vad jag jämfört följes denna
ovanligt noga i den svenska översättningen. Men
vad som verkar så nedslående, särskilt i
den sista reprisen, var den tarvlighet och
det överdrivande av själva överdriften, som
alldeles kom behaget att försvinna.
»Kari-terna flydde», som en grek skulle ha sagt.
Fot. F. Flodin.
ANNA LISA MATTSON SOM
SKÖNA HELENA.
Inga hårda ord om satyrer, de ha också
sin uppgift och skola uppvakta i Silenus’
glada följe, ej utan närgångenhet mot vackra
nymfer, men det hela var lagt på ett
alldeles för småborgerligt och simpelt plan.
Vore det ej skäl att för ett stycke, som
borde stå på Oscarsteaterns repertoar, med
hjälp av en skicklig konstnär göra en första
klassens dekorations- och dräktuppsättning?
Nu hade Helena mycket lyckade dräkter,
men de andra . . . ! Och så får parodien
ej överdrivas. Alla herrar, ingen nämnd och
ingen glömd, om också Menelaus var värst,
överdrevo på det allra smaklösaste. De
skola ej spela som fulla handelsresande på
en muffbal i Sundsvall utan som furstliga
medlemmar av Jockeyklubben och Carlton på
en mycket glad societetstillställning.
Emellertid vände sig blickarna med så mycket
mera nöje till den i många behagliga
situationer och lägenheter verkligen praktfulla
unga dam, fröken Anna Lisa Mattson, som
utförde den krävande rollen. Sången
förstår jag ej och kan därför icke kritisera,
det övriga begriper jag så mycket bättre
och kan därför ej heller kritisera.
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
