Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WÅHLIN
vårt folk från dess konsolidering under
Gustaf Vasa och fram till våra dagar,
med huvudvikten lagd på de samtida
förhållandena, som alltid öva en särskild
dragningskraft på Laurin. Detta
genomgående av de olika tidernas mest
vägande vittnesbörd om svenskhetens art
och väsen sammanfattas i författarens
kritiska vägledning. Det är en
fosterländsk väckelsebok, skriven i en allvarlig
stämning och ett samlande patriotiskt
syfte, som framlyser ur de kärnfulla
slutorden :
Efter svensk sed vänligt och förstående
blickande mot det främmande, men älskande
vårt Sverige, vilja vi skänka svenskheten vår
kärlek med allt vad det stora, allvarliga ordet
innebär av glädje och offer.
Orden hava något av Bragelöftets
högtidligt förbindande tonfall och mening.
Även Laurins båda vackra
propagandaskrifter Sverige genom
konstnärsögon (1911) och Stockholm genom
konst-närsögon (1912) avse i främsta rummet
att visa resultaten på det konstnärliga
området av »det nyvaknade sinnet för
Sverige och det svenska» och att
sålunda rikta landsmäns och främlingars
uppmärksamhet på några av de viktigaste
dokumenten om vår nationella egenart.
Här förenar sig det fosterländska
intresset med konstvännens entusiastiska,
stundom kanske alltför entusiastiska
uppskattning av det realistiska skedet
inom den svenska nutidskonsten. Dessa
båda arbeten, som utkommit även på
främmande språk, fylla förträffligt den
praktiska uppgiften att orientera så väl
landsmän som främlingar i den samtida
svenska konsten och dess förhållande till
svensk natur och svenskt folklynne.
Ar 1903 lät Laurin öfvertala sig att
inträda som teaterkritiker i Ord och Bild,
och tidskriften har den förmånen att
ännu i dag äga honom kvar på denna
post. Han talar ibland själv om vilket
nöje detta åtagande beredt honom, och
häri torde han stå rätt ensam bland
teaterkritici som hållit på i femton år.
Men så är också hans kritik av ett helt
annat slag än den fackmässigt
journalistiska — den har blivit ett uttryck
för personlig smak och personliga tycken,
omdömen och åsikter icke blott på den
dramatiska framställningens och
litteraturens områden utan även i fråga om
alla de livets förhållanden som i den
dramatiska formen behandlas, och den
försmår ej ens utvikningar till
därutanför liggande ämnen för författarens alltid
vakna hågkomst och lust att reflektera.
Han fann i dessa kritiska återblickar en
form för sin medfödda och personliga
konversationsbegåvning, som odlats och
skärpts genom det intensiva intresse
varmed han upplever alla livets mötande
företeelser. Här släpper han sitt
skämtlynne löst, här möter han oss med sina
förlåtande småleenden över livets
oregelbundenheter och inkonsekvenser, sin
indignation över dess lumpenhet och sin
beundran över dess
skönhetsuppenbarelser — men allt detta ej efter
vedertagen schablon av något slag utan
såsom spontana yttringar av en friboren
och frimodig mans självförvärvade
livsåskådning, som i både allvar och löjen
bevarar sitt goda humör, vilket aldrig
givit vika för någon pedantisk och
blaserad surmulenhet eller någon hånfull
överlägsenhet. Han utgör den enda svenska
motsvarigheten till den franska
teater-kåsörtypen och skulle kunna med full rätt
upptaga den världsbekanta pseudonymen
»Un monsieur de 1’orchestre», som länge
prydde Le Figaros spalter. »En herre
på parkett» — det säger just vad han
är — den korrekte gentlemannen,
hemmastadd i teatersalongen, som med en skälm
i ögat och ett godt hjärta i bröstet livligt
upplever aftonens tilldragelse och njuter
den dubbelt tack vare sitt rika vetande
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
