Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WÅHLIN
allt för många i vårt land som hellre
göra tvärtom.
Efter sina många större och mindre
strövtåg i tiden, från långt avlägsna
epoker fram till våra dagar, som ändå
alltid äro hans efterlängtade mål, där han
med välbehag vilar ut, fick den vitale
författaren förmodligen lust att pröva
på en motsvarande expansion i rummet,
vilket för honom omfattar terra firma
så långt som människor bygga och
bo — och så skrev han under
loppet av åtskilliga år de studier, som
han samlade och utgav under rubriken
Folklynnen (1915). Han hade förut rört
sig på det historiska planet, — nu
lockade honom det
geografiskt-antropolo-giska, och i den jämförande
folkforskning — i fall uttrycket tillåtes —, varåt
han här överlämnar sig, finns det vid
sidan om en hel del subjektiva hugskott,
som få stå för författarens räkning,
säkerligen också intuitivt fattade
synpunkter, som för de allvarliga
vetenskapsmännen kunde vara värdefulla att
närmare överväga och utveckla, hur litet
vetenskapligt planlagd och överlagd denna
samling av ögonblicksbilder och friskt
bevarande intryck än är. Mindre
högtidligt stämd inför främmande folk än
inför sitt eget, spelar han med fin
beräkning ut deras motsättningar i
effektfulla kontrastverkningar, ofta med
epigrammatisk udd, som sträcker sig ända till
sammanställningen av bilderna och till
deras underskrifter. Här ger han oss
sina snapshots av Paris och Berlin,
diskuterar vårt emigrationsspörsmål, utreder
frågorna huruvida tyskarna rättvisligen
böra kallas barbarer och varför de
åtnjuta så dåligt anseende i Europa, visar
oss hur vi ta oss ut i en fransmans ögon,
låter oss i greve Erie von Rosens sällskap
titta in i »världens barnkammare», det
mörkaste Afrika, och frammanar inför
våra ögon bilden av Tzu Hsi, änke-
kejsarinnan av Kina, den största bland
regentinnor i senare tider. Det skulle
onekligen varit smickrande för
kvinnokönet i gemen, i fall denna uppsats
sparats till den kort efter följande
lilla volymen Kvinnolynnen (1916), men
kanske äro Europas och Amerikas
damer tacksamma för att icke ställas
inför de krav, som jämförelsen med Tzu
Hsis stora gestalt skulle framkalla, —
deras förtjänster äro enligt författaren
av helt annat slag och röna hans
intelligenta uppskattning även där denna
någon gång går till raljeriets gräns.
De planetariska intressen, varom de
nämnda böckerna vittna, fingo en
opåräknat kraftig näring genom världskriget
1914—1919? som Laurin betecknar det,
och för dem som känna honom var det
ingen överraskning att se honom med
iver kasta sig in i den journalistiska
debatten om den pågående
världsomvälvningen. Sina uppsatser
sammanfattade han 1917 under den något för
optimistiska titeln Alla ha rätt — den
rubrik som kort därefter stod att läsa
på en broschyr i hithörande ämnen
»Alla ha orätt» var kanske riktigare,
och även den skulle Laurin kunnat
acceptera, att döma av hans egna ord:
Alla stormakter, som nu äro med i kriget,
ha lika stor skuld. Den s. k. folkrätten har
kränkts av Tyskland och England i Belgien, i
Grekland och i Skandinavien. Detta krig har,
som det fransk-tyska 1870, fruktats och önskats
av båda parterna. Att Frankrike var den som
började 1870, Österrike igi4, gör ej mycket
till eller ifrån.
Meningen med den titel han valt var
tydligen blott att röja hans vilja att
klarlägga de förutsättningar, från vilka
de stridande nationerna var för sig
funnit sig av omständigheternas makt
ställda inför tvånget att gripa till vapen
för att rädda för samtid och eftervärld
det dyrbaraste de äga eller i vissa fall
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
