Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bismarck som brevskrivare. Av Ragnar Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BISMARCK SOM BREVSKRIVARE
Av RAGNAR SJÖBERG
Bismarcks brev till sin hustru. I urval. Bemyndigad översättning av Alfhild Eckert-Sylwan. Stockholm,
P. A. Norstedt & Söner.
ET FINNES ett känt ställe i
Carlyles Om hjältar och
hjältedyrkan, där han, efter att ha
fört in Cromwell bland sitt
galleri av hjältar, säger ett par ord på tal
om alla dem som stodo omkring honom,
hans motståndare eller hans medhjälpare.
Hampden och Pym voro hederliga män,
säger han, de voro dugliga män, ingen
kan säga ett nedsättande ord om dem.
Hans önskan att kunna beundra och vörda
dem är uppriktig. Pym har kanske hållit
ett av de mest beundransvärda tal i
världen, säger han på sitt Carlyleska språk,
alltid färdig att driva en sak till sin spets,
men finns det någon, som ärligt kan säga,
att hans hjärta har hänförts av dessa män?
Nej, de äro outsägligt respektabla,
välra-kade hedersmän och — outsägligt tråkiga.
Iakttagelsen konstaterar ju endast ett sedan
Noaks dagar välkänt faktum. Det är i högsta
grad odemokratiskt och det är orättvisa i
högsta potens. Men det är en orättvisa som
— tyvärr eller gudskelov, allt efter tycke
och smak — inte bara gäller på denna jorden
utan också i himlen: det är större glädje
bland änglarna över en syndare . . .
Werner Söderhjelm har på ett ställe i
sin Levertinsbok anklagat svenskarna för
att vara teatraliska. Det är också ett
välkänt faktum han där pekar på: vi äro ju
trumslageriska. Men i så fall är ordet
inadekvat. Menar han återigen verkligen vad
ordet innebär i vårt språkbruk, så är
beskyllningen orättvis.1 Den långhårige teater-
1 I denna fråga yttrar Gustav Sundberg i
Det svenska folklynnet: »Vid högtidliga tillfällen
älskar svensken glans och ståt och skattar därvid
ofta allt för mycket åt retoriken. En viss böjelse
för det teatraliska kan heller icke förnekas men
blott i fråga om det yttre uppträdandet och vid
tillfallen av mindre betydelse i och för sig. Att
i allvarets stund vårt folk är i ovanlig grad
mäktigt av flärdlös pliktuppfyllelse, av tyst försakelse
och hjältemodig självuppoffring, därom vittnar
tillräckligt hela vår historia.» Red.
hjälten med den flödande tungan och de
avvägda inlärda gesterna har säkert mindre
publik här än i de flesta andra land.
Däremot tror jag att det inte saknas anlag
för hjältedyrkan i Carlyles mening.
Alla de, som en gång gjorde Bismarck
sä mycket förtret, äro nu glömda, med
undantag av dem, vilkas krigsära skyddat dem för
förgängelsen. De andras namn måste
finnas i de historiska verken, men för oss
äro de definitivt döda. Herr von Vincke,
vad är det för en? De österrikiska och
sachsiska ministrarna? Den intriganta
drottningen och kejsarinnan Augusta, den
engelskfödda kronprinsessan? Men Otto von
Bismarck tror jag skulle kunna försvara ett
rum bland Carlyles »heroes».
En del se ju i honom endast den
perfide maktpolitikern, som störtade sig över
det renhjärtade lilla Danmark, som
behandlade det kvinnligt sensibla Österrike med
manlig brutalitet, och förgrep sig på
Europas allra heligaste, då han vågade
beträda Frankrikes jord. De som inse det
berättigade i hans historiska gärning, äro
ändock i hög grad fångna av de billiga
slagorden: blod och järn! Sådan är han
i det populära medvetandet. Det är
förlåtligt. Även kejsar Wilhelm fann i ett
tal kort före krigsutbrottet ingen originellare
beteckning för honom än: Der eiserne
Kanzler.
Det finns drag hos Bismarck som
berättiga en sådan titel. Det kommer fram
när han mötes av en brist på aktning för
auktoritet, som bottnar, icke i en
genomtänkt, följdriktig åskådning — en sådan
respekterade han alltid, även när den gick
stick i stäv med hans egen — utan i en
vag och allmänt hållen oppositionslusta.
Vill man lära känna denna sida hos ho-*
nom, kan man läsa hans randanteckningar
till den fronderande arvtagarens och
blivande kejsarens memoire från 1863, eller
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
