Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Gustavianskt konstnärsliv. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAVIANSKT KONSTNÄRSLIV
dertecknades den 28 april 1784. Därmed
undgick han åtminstone revolutionens
stormar, som säkerligen spårlöst hade
bortsopat honom, liksom så många andra unga
franska konstnärer.
Över den ljusa tavlan kastar dock ett
moln sin skugga. Det är Desprez’
äktenskapshistoria, med vars början vi redan i
studien rörande hans ungdomstid göra
bekantskap, men åt vars fortsättning och
avslutning författaren ägnat ett särskilt
kapitel. Vi germaner äro städse redo att
hårdt bedöma sydländingarnas lösa
äktenskapliga trohetsbegrepp. Äktenskapets
©upplöslighet utan påvens ingripande har dock
naturligtvis gynnat romanernas moraliska
föreställningar i detta fall. Likaså
uppfattningen av kvinnan och hemmet över huvud
taget. Det är visst Carl Laurin som
utslungat den träffande paradoxen: »Vad
supen är för svensken, är kvinnan för
fransmannen». Vi behöva ju blott jämföra våra
skämttidningar med de franska eller
italienska för att genast stöta på en
grundskillnad i sedliga synpunkter. Det är alltså
icke endast 1700-talet och dess seder som
enligt författaren skulle kunna anföras som
förmildrande omständigheter för Desprez’
snedsprång och kallsinnighet för sin
lagvigda hustru, utan flera och djupare
liggande. Vad man med fullt skäl kan
förebrå honom är, att han icke utan tvång
från konungens sida, dit den förskjutna i
Frankrike bosatta hustrun hade vändt sig,
kunde förmås att ge henne ett underhåll.
Må vara, att andra kvinnor hade trädt i
hans väg. En man av ära handlar dock
icke så, även om hon skulle haft rika
släktingar, som den gode Louis Jean sökte
inbilla sig själv och andra.
Till Sverige medförde han en m:lle
Thérèse d’Anze men tröttnade snart på
henne och gav sig under en vistelse i
London in i ett nytt kärleksäventyr, denna
gång med en m:lle de Salic, som till hans
död kom att stanna hos honom. Historien
hör till de dråpligaste i hela boken, och
författaren förstår också att berätta den pä
ett briljant sätt. I den goda staden
Karlshamn finnas antagligen ättlingar av denna
m:lle. Efter målarens död (1804) gifte
hon sig nämligen med hans elev
Ingemar Sunesson, som slog sig ned som
målarmästare i den nämnda staden, men även
genom utförandet av altartaflor o. a. offrade
åt den högre konsten. Det var slutligen
genom detta pars frikostighet
Konstakademien hugnades med gåvan av Per Krafft
d. y:s porträtt av Gustav III:s snillrike
arkitekt och dekoratör.
Bokens sista studie är ägnad åt
överintendenten C. Fr. Fredenheim och hans
skötebarn, det 1794 i kungl, slottet
inrättade museet, vårt nuvarande
Nationalmuseums ursprung. Även här fullföljer
författaren sitt syftemål att finna människan,
människan bakom hovmannen,
ämbetsmannen och forskaren. Porträttet blir dock
icke enbart smickrande, Fredenheim hade
sina bjärt i ögonen fallande svagheter, lätta
att även för vår tid upptäcka, då han
genom sina brev och efterlämnade
omfångsrika dagböcker sörjt för att eftervärlden
nästan dag för dag kan följa hans liv och
ta del av hans förnumstiga reflexioner om
sin egen viktighet. Förf. anför många
kostliga exempel på mannens fåfänga,
ytlighet och bördsstolthet. Vi skulle rätt och
slätt kunna kalla honom för en narr.
Det går dock icke att med detta
slagord vända honom ryggen. Människan är
en komplicerad varelse. Fredenheim var
trots allt en verkligt duglig man, om också
ingalunda någon stor man, såsom han själv
trodde. Och Looström ägnar hans
märkliga insatser i den arkeologiska forskningen
och hans obestridliga förtjänster om Kgl.
Museets stiftande och utveckling några
varma och väl skrivna sidor. Det förtjänar
ju bl. a. att minnas, att Fredenheim var
den förste som företog arkeologiska
grävningar på Forum Romanum samt den
förste som kom till ett riktigt resultat
rörande Forums läge och utsträckning, och
för mindre upptäckter än så har
berömmelse vunnits i världen. — Det vore till
sist att hoppas, att en forskare som står
på så intim och god fot med den
gustavianska tidens människor som Ludvig
Looström med ett nytt band av dylika värdefulla
studier ville rikta vår kunskap om dem.
Att dessa människor verkligen intressera
vår tid framgår av den mängd av brev och
memoarer från detta tidevarv, somutan avbrott
framdragas ur arkivens gömmor och utges.
Till den långa serien av dessa alltid
välkomna publikationer hör även Sundvalls
brev till Wertmuller, vilka i en förträfflig
översättning utgivits av konsthistorikern dr
Ernst E. Areen. Breven tillhöra den i Kungl.
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
