Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl Staaff i sina efterlämnade verk. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOM FORSSNER
en kraft, en klarhet och en konsekvens,
som måste väcka beundran. Men nog
måste man säga, att denna hans kärlek är
blind. För den offrar han faktiskt alla sina
i annat sammanhang med så mycken
klokhet utvecklade folkpsykologiska och
historiska principer, ja, understundom själva den
demokratiska grundförutsättningen för hela
sitt liv och sin lära.
I Englands statsliv torde han framför
allt beundrat ordningen och den på en
gång fasta och smidiga styrkan, som
utesluter alla tillfälligheter och all farlig
inverkan av irrationella stämningsmotiv, men
rent av pressar fram, vad partierna äga
bäst av erfarenhet, och omdöme.
Trollformeln heter ledningens varandra
balanserande makt och ansvar. I England har
underhusets majoritet delegerat nästan all sin
makt till partiregeringen, som fullständigt
disponerar husets tid, i detalj leder allt
dess arbete och ensam förfogar över allt
verkligt initiativ. Å andra sidan har även
kronan lagt all sin makt i händerna på
ministären och lojalt ställt sig till dess
förfogande, så att man med sanning kan säga,
att numera »styra ministrarna genom
medverkan av kronan». Mot denna
ministärens faktiska envåldsmakt står som enda
regulator ansvaret inför folket i val, som
numera tämligen direkt störtar och
tillsätter ministärer. Underhuset fäller nästan
aldrig en ministär, dess majoritet håller
mot de svåraste påfrestningar. Börjar
den dock slutligen svikta, upplöses
underhuset, och valmännen få förrätta
exekutionen. En valmotgång innebär i
England vida mera än i något annat land.
Den innebär icke blott den sittande
ministärens avgång, utan också med osviklig
säkerhet ett utpräglat systemskifte. Hela
den enorma regeringsmakten med allt vad
den innebär av möjligheter till verksamhet
går över till motpartiet och lägges där i
händerna på vissa förut givna personer,
vilka sedan länge utgjort den gamla
ledningens mest utpräglade personliga
motståndare. Den avgående regeringen och
dess parti försättas åter i oppositionens
mycket ofördelaktiga och prövande läge
utan möjlighet till någon direkt gagnande
positiv verksamhet. Man måste alltså med
Staaff erkänna, att risken av en
valmotgång i England verkligen innebär en
mycket stark maning att icke regera bort sin
majoritet, och under givna lyckliga
förhållanden ligger väl även häri en stark garanti
mot maktmissbruk. Men det är påfallande,
att författaren icke beaktar, att under andra
ogynnsamma förhållanden denna garanti
lätt försvinner och övergår i en tendens
att falla undan och okritiskt avlyssna
folkviljan.
I England har denna risk hittills varit
mycket liten på grund av landets säregna
partiförhållanden. Englands politiska liv
har ju i stort sett hittills kunnat baseras
på två stora icke klassbetonade partier, som
sträckt sig ned genom hela valmanskåren
och uppdelat denna enligt vissa mycket
allmänna principer. Detta lyckliga
förhållande beror enligt Staaffs uppfattning på en
ojämförlig politisk mognad hos folkets breda
lager. Detta torde väl emellertid vara
tvivelaktigt. Lika väl kan det måhända
betraktas som en med engelsk seg tradition
bibehållen kvarleva från en förgången tid,
då den politiska makten väsentligen
innehades av en fåtalig, ofta högst förtjänt
medborgargrupp av utpräglad överklasstyp.
Säkert är nog i varje fall att Englands
partiväsende intimt sammanhänger med
rent engelska karaktärsdrag och icke så
lätt låter överflytta sig till andra land. Det
engelska folket är uppenbarligen genomträngt
av en stark frihetskänsla, men däremot
ingalunda av något jämlikhetskrav. På tal om
konungadömet citerar Staaff ett intressant
uttalande härom av själve Gladstone, som
säger: »Det engelska folket består ej av
jämlikhetstroende — snarare raka
motsatsen. I alla händelser äro de i praktiken
vad jag kan kalla bestämda motståndare
till jämlikheten. — Deras naturliga böjelse
alltifrån själva basen för brittiskt samhälle
och genom alla dess starkt byggda
gradationer är att blicka uppåt.» Häri ligger
kanske till stor del förklaringen till det
engelska partiväsendet med dess lojala
underkastelse under en allsmäktig ledning och
dess ringa anspråk på att representanterna
skola hava framgått ur folkets breda lager.
I samma riktning verkar givetvis ett annat
engelskt karaktärsdrag, som kraftigt
framhålles av Staaff — folkets realistiska läggning,
som stötes tillbaka av alla abstraktioner och
hellre dömer efter handlingar än teorier.
Det är naturligt för den engelske
valmannen att välja icke mellan program utan
mellan livsgärningar, och valrörelsen blir
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
