Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - De sista timmarna. Av Ivar Bjarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAN BJARNE
Kokerskan: Den kommer att styra
rakt ner till oss.
Andersson: Hur vet Augusta det r
Kokerskan: Gud har sagt mig att
jag skall bli räddad. Han kommer nu
och hämtar mig.
Andersson: Mig’. Mig’. Hon tror väl
inte att vi andra tänka stanna kvar i det
här nötskalet?
Kokerskan: Hur det blir stå vi alla
i den himmelska härförarens händer.
Styrman: Och vi ha intet ljus att
signalera med!
Dardel: Den kommer närmare.
Persson: Undrar om det är en svensk
båt!
Andersson (eftersinnande): Omöjligt är
det ju inte. Det går många av våra båtar
på den här träden.
Styrman: Den här träden! Vi vet
inte var vi är, Andersson. Uppe vid norska
kusten kanske, utanför Skagen. Det är
inte häller omöjligt att vi ha Vinga några
få mil ifrån oss. Vi vet ingenting. Vi
kan bara sitta här och vänta. Inte ens
om vi hade åror allesamman hjälpte det
något.
(Männen vid årorna öka takten och ro
en timme utan uppehåll.)
Persson: En svensk båt! Om det vore
det! Och en hygglig besättning som tog
vård om oss alla och gav oss varma
kläder och varm mat och varmt att dricka.
Om det vore det!
Andersson: Då skulle jag be att få
fläsk och potatis genast jag kom ombord.
Persson: Det skulle jag också. Nej,
jag tror jag skulle ta bönor till i stället.
Det mättar bättre. Dom har nog bönor.
Andersso?i: Jaa, då! Va dom har!
Smör och ost och bröd och alla slags kött
och en sup. Allt får en.
Persson: Ja, si det vet då alla att
dom ä obegripligt hyggliga mot
skeppsbrutna. Jag har hört sägas att en får
välja. Välja precis som en vill ha’et.
Det första kapten gör så ger han order
åt kocken att brassa på i pentryt.
Andersson: Ja, jag ska äta för tio.
Men först dricka ur en hel hink vatten,
Persson: Ja, först dricka och så äta.
Fru Hjorth (famlar efter Dardels hand
i mörkret): Men tänk om de inte ser oss!
Dardel: Ah, det gör de nog. Ni blir
i alla händelser räddad. Ni och gossen.
Fru Hjorth: Men kokerskan tror ju
att––
Dardel: Hon är en smula galen. Det
blir ni och gossen. Det tro vi alla. Ni
har våra brev och hälsningar. Det är ju
bevis nog.
Styrman: Ljuset går förbi oss. Nu
ser man det knappast.
(Roddarna vila på årorna. Alla sitta
orörliga och se bort mot det svaga
ljusskenet som så småningom alldeles
försvinner.)
Fru Hjorth (kastar sig ner på botten
av båten och klämmer knytet med gossen
intill sig. Plötsligt rycker hon till och
skriker högt och gällt): Mitt barn! Mitt
barn! Mitt barn! Åh Gud, det kan inte
vara sanning! Mitt barn! (Hennes röst
blir svagare och svagare.) Mitt barn! Mitt
barn! Mitt barn — — —
Dardel (trevar i knytet och får med
händerna tag i gossens ansikte. Det är
alldeles kallt. Han far tillbaka): Död,
död! (Så reser han sig upp och ber. Nu
är hans röst klar och lugn): Fader vår
som är i himmelen, helgat vare ditt namn,
tillkomme ditt rike — — —––
(En våg reser sig från sidan. Den
lyfter båten. Roddarna sitta orörliga mot
det försvinnande ljuset. Vattenmassorna
störta sig över dem. För ett ögonblick
höres ett samstämmigt skrik av fasa. Så
blir allt tyst.
Efter en stund)
Kokerskan (kastas upp på en ny våg,
hennes huvud är några sekunder ovan
vattnet, hon ropar högt): Gud! Gud! Inte
jag, inte jag! Du sa’ ju att du skulle–
(Så hörs endast det dova dånet av
havet.)
66 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
