Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollbröllopet. En fäbosägen. Av Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLBRÖLLOPET
EN FÄBOSÄOEN
Av KARL-ERIK FORSSLUND
Bing, bång,
klockorna ringa till ottesång,
Blossens bål på kyrkvallen flammar
mellan björkgatans vita stammar.
Stjärnströdd julnattsrymden sig välver
över templet, tornet skälver,
murarna darra vid orgelns brus.
Sången stiger, valven tona,
ung och gammal, man och mona
sjunga svepta i strålande ljus.
Då hörs ett buller i vapenhuset.
Dörrn öppnas, en kraftig man stiger in
med lågor i mörka blicken sin.
En stämma bryter orgelbruset:
»Giv rum!» — En sagosyn — en brud
står där i skimrande kostbar skrud,
kedjor och band och slöja och krona.
Stilla skrider hon framåt gången,
alla resa sig, tyst blir sången,
alla stirra av häpnad slagna,
stumma, betagna.
Dårande fager, blomstrande ung
fram för altaret blek hon träder,
bär sina prunkande bröllopskläder
hög som en drottning — men tung, tung
synes kronan, huvudet böjer hon,
liksom borta i drömmar dröjer hon,
står där tyst och tankfull och ser
mot golvets nötta hällar ner.
Fäbokulla i bergen hon var,
ensam ännu vid vallen kvar,
fast vita av frost lågo lindor och beten
och skyn var disig och diger av snö.
När krittren tärt allt ladornas hö
och löv av vide och rönn och sälg,
då skulle hon hem till vila och hälg.
Men lätt blir en dagvill i ensamheten,
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
