Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En gåta. Af Georg von Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rn gåta
Af Geo r g von Rosen
’A JAG, år 1867, var första
i gången i Rom, lärde jag
’ känna, i dervarande
Skandinaviska förening, den finske
målaren Severin Falkman, en sällsynt
begåfvad och underhållande, då ännu
ung man, som för öfrigt hans spirituelle
landsman Jacques Ahrenberg förträffligt
karaktäriserat i sin biografiska serie:
»Menniskor som jag kännt». Vi råkades
nästan dagligen och brukade spisa
senmiddag tillsammans i en liten treflig
trattoria »Carlino» kallad, belägen i
hörnet af Piazza Barberini och Via del
Tritone.
En vårafton då vi sutto der under
soltältet med utsigt åt torget, på hvilket,
1 hörnhuset snedt emot, en fontän i sirlig
barock-stil stod infälld i muren, fick jag
syn på en högrest åldring, som i
skjortärmarne, med rocken över ena skuldran,
kom gående, styrande kurs mot fontänen.
— Titta på den! sade min granne;
det är en dansk bildhuggare, som heter
Holbech och är märkvärdig derför att
han var Thorvaldsens siste elev och
medhjelpare här i staden och den åt
hvilken han, före återresan till Danmark,
anförtrodde att omhändertaga
hemflyttningen af sitt bo och sina dyrbara
konstsamlingar samt att öfvervaka och
medverka i marmorhuggningen af en del,
då ännu icke afslutade beställningar.
Medan Falkman ännu talade, hade
det kämpalika gråskägget nått fram till
vattenkastaren der han stannade, lade
ifrån sig rocken på kanten af behållaren,
kaflade upp skjortärmarne öfver
armbågen och företog så en högtgående
2 — Ord och Bild, zg:e årg.
handtvagning, hvarvid äfven ansigtet fick
ett uppfriskande bad, allt med en
frimodighet, som afgjort skulle tagit sig
mindre väl ut i en annan, mera
konventionell storstad, men som i den »Eviga»
alis icke verkade anstötlig, utan blott
ingick som en liten målerisk detalj i
denna ensamstående metropols sorglösa
gatulif. Efter välförrättadt ärende, drog
vår man åter ned sina oklanderligt hvita
skjortärmar, påtog sin svarta
alpaca-kavaj och fortsatte, med högburet hufvud
och den jernskodda käppen klingande
mot gatstenarne, sin vandring utför Via
Sistina.
Om denne Holbech berättade mig
senare en gång min gamle vän och
lärare, den uppburne aquarell-målaren
professor Karl Werner i Leipzig —
äfven han en gammal romare — en liten
sällsam historia, som jag aldrig glömt
och som väl förtjenar att gå vidare. —
Jag låter alltså professor Werner tala:
— Någon afton på eftervintern 1844
sutto vi, ett lag tyske och skandinaviske
konstnärer, som brukade »äta qväll»
gemensamt, bänkade i Trattoria del lepre,
framför alstren af ställets vidtberömda
äkt-italienska kök, en hvar med sin
»foglietta» rubin- eller topazfärgadt
romerskt landvin framför sig.
Sällskapet var fulltaligt så när som
på en medlem, en dansk skulptör vid
namn Holbech, som på grund af sin
granna växt och sitt ljusa hår gick, helst
bland tyskarne, under pseudonymen
»Vikingen»; sedan qvällen förut hade
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
