Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1%
Från Stockholms teatrar
för att alis ej tala om, vad Oidipus helt
oförskyllt råkade ut för genom att befria
sitt land från landsplågan sfinxen. Men
man kan å andra sidan ej begära en så
utbredd bildning, att mer än femtusen
stockholmare och stockholmskor skola vilja
underkasta sig mödan att tränga in i vad det
mörka, högtidliga talet betyder om vad
hårda, mot människorna fiendtliga gudar taga
sig för, plågande och kväljande skuldlösa
och välgörande konungar och drottningar.
För egen räkning hör jag till dem, som
äro tacksamma för att de litterära teatrarna
ej draga sig för att också arbeta i rent
bildningssyfte. Ofta hör man från lärt håll
klagas över att ej ens i översättning
storverken från antiken äro kända, och detta
gäller nog mera Sverige än t. ex. England
och Tyskland. Men visst är, att tolkade
av goda skådespelare få orden en djupare
mening och tränga sig längre in i vårt sinne.
Man kan icke säga något bestämt om
hur ett stycke som Oidipus skall spelas i
våra dagar. Vi ha läst och hört, att
skådespelet i Grekland var en halvt statlig halvt
gudstjänstlig handling, uppförd vid fullt
dagsljus, och att de i recitativton
halv-sjungna replikerna, troligtvis genom en sorts
kopparrörsropare, kastades ut genom
masköppningen, under det att skådespelaren på
sin mycket höga fotbeklädnad hade det
så obekvämt, att han knappast kunde
gestikulera. Och i alla fall, trots att allt detta
är omöjligt på vår teater, kan genom en
sorts stilisering och genom malmrika
röster den högtidliga skönheten gripa oss
med underbar styrka, då man hör dessa
kopparklingande ord med en majestätisk
ålder av mer än tvåtusen år och med den
helgd, som ligger i att ha framsprungit ur
en Sofokles, i vilken den mest harmoniska
och fulländade bildning, som funnits på
jorden, den helleniska, hade sin kanske
mest typiska representant.
Herr Ivan Hedqvist hade ögonblick,
då han var imponerande, verklig konung
både då han sörjde med och vredgades
över sitt folk. Men även om han i
slutakten gjorde en vacker scen, då han talade
om sin faderskärlek till sina srnå döttrar,
saknade han, liksom Moissi under den
reinhardtskaOidipusföreställningen på Cirkus
på Djurgården, någonting av
kungligheten, trots smärtan, och liknade ibland
nästan en gammal olycklig gumma. Fru
Fot. F. Flodin.
Ivan Hedqvist som Oidipus.
Schildknecht förde sig och såg ut som
man föreställer sig en tebansk — ej som
programmet sade thebethansk — drottning
under sagotiden.
Som en monark under nyare tider
verkade däremot herr Svennberg i de
Caillavets, de Flers och Emanuel Arènes
komedi Kutigen. Då denna pjäs för tio
år sedan gavs på Svenska teatern hindrades
jag genom en längre resa att skriva om
densamma. Nu gavs den återigen på
samma teater. Som fars måste den
betecknas, ty figurerna äro mera sprattelgubbar
än människor, men sedan detta är sagt,
måste också högt bekännas, att den är
bräddfull med verkliga roligheter, lysande
och gnistrande av godt humör och saknar
den torrhet i det sensuella, som eljest brukar
utmärka farsen, trots ali erotisk akrobatik.
Och jag kan blott av hjärtat beklaga sådana,
som av lättja, snålhet eller olyckliga
omständigheter ej fått se ett stycke, som, trots
att det är skrivet mer under aktualitetens
än under evighetens synvinkel, hållit sig
friskt långt in på sitt andra decennium.
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
