Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
fastkedjade virvla om med varandra i hat
och otillfredsställd begärelse. Konsten att
leva lycklig fastän gift heter ett litet häfte,
som kanske ej nog beaktats av August
Strindberg, men troligen skulle ej ens
Douglas Fairbanks’ Lev livet leende ha
botat honom från hans livsvånda.
Föreställningen av Dödsdansen på Svenska teatern
var en upplevelse. Liksom Dante vid
Virgilius’ hand kommer till underjorden, få
åhörarna genom Strindberg blicka in i de
fördömdas boningar. Det är ej bland det
vulkaniskt, våldsamt och abrupt
producerande geniet Strindbergs verk många, som
kunna mäta sig med Dödsdansen. Ofta
brukar han komma av sig efter en brusande
och storformad introduktion. Här spelas
det hela till slut med samma kraft och
mynnar ut i en sorts strindbergsk harmoni.
Det artar sig till silverbröllop.
»Minns du Adolfs silverbröllop», säger
kaptenen. »Han på fältjägarna!
Silverbruden måste bära ringen på höger hand,
emedan brudgummen vid ett ömt tillfälle
hade huggit av vänstra ringfingret med en
fascinkniv.»
Ödesbestämdheten är lika stark som i
Oidipus, och man minnes ett ord från en
annan Strindbergspjäs: »Det ser ut som om
det ej kommer så mycket an på vem som
lider som att det lides.» Det hårda
Budda-ordet »hemmet är en smutsvrå» blir här
för svagt. Hemmet är den helveteskrets, där
man kan plågas värst. Man har diskuterat
om vem som gjorde kaptenen bäst, Wegener
på den berömda Reinhardtsföreställningen
av Dödsdansen, eller Svennberg. För min
del anser jag, att båda voro oöverträffliga.
Wegener hade en hittills osedd våldsam
kraft i det onda. Svennberg hade lagt
rollen kanske ännu riktigare och var mera
dödsmärkt. Båda hade gjort den onda
maskulinitetens princip som pendant till
Alice, kvinnan i allt vad detta ord kan
rymma av gemenhet. Men under det att
Rosa Bertens, då hon spelade rollen här i
Stockholm, ej kunde ge illusion, så
förkroppsligade fru Brunius den halvgamla
f. d. skådespelerskan lika förträffligt som
herr Svennberg kaptenen. Hon var ett
käril för ali giftig orenlighet, och det var
en hemsk, en ståtlig syn, då hon nyputsad
och ryktad som ett gammalt sto kråmade
sig och nya sexuella perspektiv öppnades
45
Fot. F. Flodin.
Töre Svennberg som Edgar i Dödsdansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
