Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stockholms musikliv. Höstsäsongen 1919. En krönika med randglosor. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms musikliv
Den Stumma, femte akten. Dekoration av Thorolf Jansson.
lierat sig med en författare, den där kunnat
litterärt fullfölja det givna uppslaget. Nu
blir det musiken som får bära upp
handlingen. — Noviteten fick ett vårdat
utförande på alla händer. Herr Conny Molin
i titelrollen prutade aldrig av på sin granna
barytons lyriska slagkraft och kunde
desslikes i det sceniska inregistrera en
framgång, enahanda var förhållandet med fru
Whitefield-Althén, som förlänade Härdis’
roll erforderlig vokal glans och visade att
hon är en sångerska att räkna med. De
sekundära rollerna voro även välbesatta,
och herr Järnefelts ledning får betyget
laudatur. Som regissör fäste Harry
Stangenberg uppmärksamheten vid sig; hans
grupperingar voro i hög grad effektfulla, och
första aktens tumultuariska stridsscen gjordes
med väl träffad realistik.
Som andra nyhet — »quasinovitet»
-—-följde Aubers gamla hederliga Den stumma
i ny instudering. Musik och handling äro
för väl kända för att närmare beröras, och
huvudintrycket blev framför allt optiskt.
Harald Andrés regikonst stödd av Thorolf
Jansons praktfulla dekorationer firade här
triumfer. Man bländades av den oerhörda
färgprakt, de djärva kontrasterande varma
och kalla koloristiska valörer, som ställdes
mot varandra, av det uppsluppna,
realistiska folklivet, som brusade fram över
scenen, av de larmande stridsscenerna —
kort sagt en sällsynt ögonfägnad.
Marknadsscenen i andra akten med dess
sydländskt färgprunkande, illusoriska folkliv var
sannerligen en Reinhardtvärdig. — Som »den
stumma» kunde Ebon Strandin med sin mjuka
plastik och ställvis goda mimik (dock ännu
ej tillräckligt nyanserad) göra rollen full
rättvisa, och David Stockman i Masaniellos
parti fängslade nu som alltid genom sin
tenors varma välljud och lyriska intensitet;
kring honom grupperade sig förtjänstfullt
de övriga vokalisterna, — m:me Skilondz
som Elvira, hr Öhrström som Alfonso (en
sångare tydligen stadd på frammarsch) och
hr Stiebel som Pietro. Några effektfulla
baletter förtjäna även nämnas.
Gästspelen ha denna säsong hållit sig
inom tillbörliga gränser. Claire Dux visade
i »Madame Butterfly » och senare i »Bohéme»
ochFlotows löjligt romantiska »Martha» prov
på sin geniala sångkonst och framstående
dramatiska karakteriseringsförmåga. Hennes
Cho-Cho-San-studie var som tagen på kornet,
och till stämmans suveräna behandling anslöt
sig hennes fint stiliserade, miniatyrartade
åtbördsspel. Som Martha lade hon mer an
4—Ord och Bild, 2g: e årg.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
