Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Några blad ur Rysslands andliga historia. Inledning till studiet av Dostojevskij. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några blad ur Rysslands andliga
historia
Inledning till studiet av Dostojevskij
Av John Gustavson
01 RYSSARNA för ungefär
tusen år sedan trädde in i en
mera livlig beröring med den
europeiska medelhavskulturen,
voro de ett på det hela taget kulturlöst folk
nied ett primitivt agrarkommunistiskt
samhällsskick. De levde ännu på det rena
instinktplanet, och deras liv reglerades
alltigenom av traditionalistisk patriarkalism.
Ethoset var ännu instinktivt och driftartat
samt hade ännu ej nått upp på
intellek-tualitetens plan eller kristalliserat ut sig i
distinkta rationella ideal. Deras tänkande
var ännu rent mytiskt och hade ej stiftat
bekantskap med Logos’ skickelsedigra
makt.
Detta bondefolk med sin naturbundna
handfasta religiositet tvingas så av sina
härskare att anamma kristendomen och
kommer på så sätt i en relativt livlig
beröring med Byzans’ övermogna kultur.
Det kan nog tyckas, att de dåtida
ryssarna borde haft föga utbyte av beröringen
med den byzantinska kulturen. Avståndet
mellan Byzans raffinerade kultur och den
ryska mirkulturen förefaller att ha varit
allt för stort. Den byzantinska kulturen,
egocentrisk och självupptagen som den var,
synes ock föga ägnad att fungera som en
verklig uppfostrare. Mycket i denna
kultur måste ock ryssarna säkerligen låta ligga.
De saknade tvivelsutan fullkomligt
förståelse för Byzans’ intellektualistiskt
formalistiska överandlighet, som så lätt slog över
i dekadent pervers sinnlighet, jonglerande
dialektik och esteticerande hierarkism.
Men de anammade ortodoxin, och i
och genom den blevo de, om ock på en
omväg, delaktiga av det innersta i
byzan-tinismen. Säkerligen kan det icke
bestridas, att den ortodoxa kyrkan under långa
tider av det ryska folket förnams som en
främmande makt, en inträngling, vars ok
man bar hemligt knotande och vars
härskarställning bars upp icke av folkets
förtroende och kärlek, men av dess vördnadsfulla
skräck för den prästerlige mystagogens
magiska ceremonier och manipulationer. Men
allt efter som tiden gick, fick ortodoxin
ett djupt grepp i folket, och dess ethos
blev ett verkligt folkethos. Detta tyder
onekligen på att där måtte ha funnits en
viss valfrändskap mellan det ursprungliga
ryska folklynnet och den ortodoxa andan.
Särskilt mellan den ortodoxa
munkkristendomen och ryskt folklynne synes affiniteten
ha varit synnerligen stor. Den ortodoxa
munken har för det ryska folket av allt
att döma blivit en verklig idealgestalt. I
det ortodoxa munkidealet finnas därför
otvivelaktigt drag, som försatt de innersta
strängarna i det ryska folkets hjärtan i
dallring.
För att förstå detta måste vi ett
ögonblick göra halt inför detta ideal.
Inom den ortodoxa kyrkan åtnjuter ju
munken ett vida större anseende än prästen.
leke prästen utan munken är det som
enligt ortodox uppfattning bär upp
kristendomen och som förhindrar, att saltet mister
sin sälta.
Detta sammanhänger på det intimaste
med ortodoxins struktur och ethos.
Ortodoxin har i långt högre grad än
de västerländska kyrkorna och sekterna
bevarat sambandet med och i sig upptagit
den senhellensk-österländska andan. Ja,
ortodoxin är hellenismens sista stora
manifestation, som troget bevarat den
livskänsla, värdering och det ethos, som bar
upp icke blott nyplatonismen och
gnosticismen, utan även de stora alexandrinska
Denna uppsats kommer att följas av en studie över Dostojevskijs livssyn av samme författare.
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
