Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sankt Göran och Bernt Notke. Av Hans Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Wåhlin
Lionardo da Vinci: Sankt
Gör an.
Handteckning. Windsor.
redan 1528 hade undergått den
degradering, som Messenius beskriver i
följande ord:
Men the evvangelska i flor stå;
Stocholms rådh gör thär beslut på,
at efter kyrkian war obskur
af sanchte Jörans häst figur,
som stod i sanchte Anna chor
och ähr mitt i kyrkian för stor,
thet skulle flyttias tijt i dagh
belåtet står; thet till behagh
ähr intet then catholske hop,
medh nödh stijllas thäs hot och rop. . .
De skiftande öden, som bilden sedan
dess undergått, ha omsorgsfullt blivit
skildrade av professor JOHNNY ROOSVAL
i hans nyligen utkomna bok »Riddar Sankt
Göran i Stockholms stora eller Sankt
Nikolai kyrka». Den har icke alltid
behandlats med tillbörlig aktning, men den
har likväl skonats både av Rinks och
Knipperdollingks bildstormare på
1520-talet och av Gustaf Vasas trettio år
senare; den har alltid åtnjutit nödtorftigt
underhåll och emellanåt en liten
reparation därutöver, och det är egentligen
först på 1800-talet, som den riktigt råkat
i onåd. Den nämnes, som Roosval
påpekat, med djupt förakt av ett par skrift-
ställare under århundradets förra del. I
Boyes Magazin kallas den 1821 för ett
»missfoster af god stil» och lyckönskas
Sverige till att det »ägt en Sergell, ännu
har en Göthe, Byström och Fågelberg,
men icke flera tjänare som Sturens».
Och då en herr A. L. Ekmark i en fransk
vägvisare över Stockholm 1830 berättar
den legend, som satts i förbindelse med
Sankt Göran liksom med många andra
enastående konstverk, att konstnären
skulle mördats efter slutat arbete, tillägger
han: »I våra dagar skulle en så
medelmåttig konstnärs liv icke vara utsatt för
någon fara!» Det är ett utslag av liknande
begreppsförvirring, när
Storkyrkoförsamlingen 1866 skickar sin klenod till
historiska museet eller när Hans Hildebrand
1907 tillåter sig ett yttrande som detta:
»Den blef tills vidare deponerad i
Storkyrkan, flyttades därifrån till Statens
Historiska museum, men skall, dess värre,
åter flyttas till Storkyrkan, till en för
bilden numera främmande omgivning. —
Svårligen hade i en annan europeisk stat
ett sådant beslut om återflyttning kunnat
förekomma.»1
På postamentet, bland de hemska
resterna av sina offer, ligger draken på
rygg. Han är ett odjur, vars make
i hemskhet knappast någon konstnär
skapat, ett skräckinjagande vidunder av
klor, taggar, horn och tänder. Hela
hans kropp är besatt av anfallsvapen,
han är i storlek och kroppskrafter en
jätte, mot vilken det fordras
övermänskligt mod att strida. Han påminner
icke om något levande vilddjur; hans
skepnad är som en symbol för alla
förskräckande och farliga naturkrafter. Men
detta vidunder är redan besegrat. Sankt
1 Kursiverat av H. W-n.
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
