Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Slutuppgörelsen med poesien i "Lycksalighetens ö". Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
Långt sedan romantikens store skald
i de nu behandlade stroferna fällt dorn
över den esteticism, som Felicia dittills
företrädt och som helt avstängt
skönheten från livet, skrev en nyare svensk
poet några för vårt släktled mera
bekanta dikter om samma fråga, vilken
oroade honom och tiden. Snoilskys
»Poesiens vandring» förtäljer, hur
poesiens tärna går bort från skönhetslivets
avstängda undantagsvärld och i eländets
hålor tappar lusten att sjunga, förtvivlar
om sin uppgift, då hon intet kan vara
för dessa många, som främst kräva
bröd, luft och ljus. Det är ju att gå
vida längre än Atterbom.
Lycksalig-hetsöns skönhetsnymfer skola ut i
människovärlden, men långt ifrån att upphöra
med sin sång, skola de låta den ljuda
i innerliga toner genom verklighetens
vardag och missljud. De skola visa
skönhetssyner, som bära återglansen av
»vårens ö» och ej — likt Snoilskys
rosor — bland de stackars människorna
väcka hot och hat, utan bli hugnande
ljussyner i deras mörker. För Snoilsky
tycktes sången helt enkelt stå utan
uppgift, bli tvungen att fly frän en
undergrävd värld, emedan den ej kunde
skapa bröd åt de arma.
För så vidt man i Snoilskys dikt
vill se mer än en självuppgörelse, en
skräcksyn, vuxen fram ur skaldens
drömliv och giltig närmast för honom själv
och hans egen tidigare poesi, så vidt
man skall se en någorlunda allmän
bild av diktens framtidsöde, så får
man ju säga, att Snoilskys
samvetsömhet inför livets vanlottade fick honom
att gå for långt. Han misskände även
sin dikt, och Wirsén kom med en
berättigad gensaga, att sången har en
uppgift även där den ej bringar jordiskt
bröd, att hennes »tal av klang», som
Snoilsky finner tomt, kan vara »eko av
någon älskad himmelsk melodi».
I en annan dikt, »Afrodite och
sliparen», manar Snoilsky direkt konstens
skönhetsdrottning att stiga ner till den
mörke slaven och avväpna hans hat.
Det är, också detta, dom över
romantisk esteticism i andan av den maning
Felicia ställde till de tärnor hon skickar
ut i människornas värld.
Och dock! Den bredt mänskliga,
äkta verklighetsdiktningen må ha den
vidsträcktaste rätt i det stora livet, som
skiftar likt världshavet under molnen
och där allt ropar på gestaltning. Det
finnes ändå fortfarande — och
Atterbom skulle ha förblivit den siste att
neka det — tillika en dikt, som icke
kan gå ut till de hundratusen, icke
sänka sig till slaven, icke lyfta honom
upp till sig. Hon har då den mest
oinskränkta rätt att helt enkelt stå kvar
däruppe »på sin förnäma marmorhöjd».
Man kan också fastslå, att själva
motivet, poesiens vändning mot
verkligheten, som Felicia antyder, i det hela
förblev en glimt i förbigående. Det var
ett syfte som Geijer samtidigt uttalade,
som Runeberg sedan praktiserade, men,
trots vad man kan säga t. ex. om
Atterboms senare »Blommor», jämförda
med de äldre — något riktigt »patos»
för denne skald kunde verklighetsidéerna
ej bliva, så annorlunda som hans egen
läggning var. Förunderligt länge blevo
Felicias strofer också alldeles obemärkta.
Helt annan vikt lägger Atterboms
sagospel vid att genombryta den
själviska esteticismen på ett annat och
väsentligt sätt: i riktning mot det
översinnliga, som i sista hand skall ge
poesien dess berättigande. Felicia skall
försvinna för att återuppstå hos
stjärnorna som Astralis.
III.
Förstörelsen å Lycksalighetens ö är
fullständig. Underjordiska elementar-
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
