Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ars Longa. Av Elsie Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elsie Nordensvan
hon glömde att ställa glaset på bordet.
Skenet föll mildt över Jesus’ enkla, trötta
gestalt och lyste på duken. Men från
apostelns ögon föllo fjällen. Omedvetet
lyfte han handen, som ovärdig vilat i
glansen på bordet. Den heliga rysningen
ilade genom hans högra arm och väckte
hans varelse liksom med en elektrisk
stöt. — Vad är andakt? Det svaga
sken, som lyser upp den mörka
kammaren i Emmaus. Kristus tiger, men
den nötta, rika blicken talar, talar till
dem, som arbeta och äro betungade.
Vad övrigt är, är tystnad . ..
— Till dem, som icke arbeta och
ändå äro betungade? Just därför äro
betungade? mumlade den sjuke för sig
själv. »Arbeta och förtvivla icke!» Ja,
men det gäller inte mig. Arbeta inte
och förtvivla ändå inte, det är värre.
Det är värre. Men — jag tror, att du
talar även till dem.
Han hade gått hit för att uppsöka
konsten och därmed söka sig bort från
sitt jag. Men själsdjupets målare tog
honom obarmhärtigt vid handen, och
han stod plötsligt åter hopplöst stirrande
in i sig själv.
Han mindes sin natt och före den
ännu en natt och före den . . .
Rem-brandtske Jesus, du som förstår de trötta,
vet du vad sömnlösa nätter är? Man
våndas och stönar: Släpp mig! Låt
mig få falla! Falla, vart? Ned i intet,
i sömnen. Droppen, som darrar i
kanten av bladet, är den inte omätligt trött?
Den längtar att falla, komma ner till
bestämmelseorten, och klamrar sig ändå
förtvivlat fast.
Är det sant, att jag reser i morgon ?
»Bort på en liten tid.» Han smålog
så bittert, att bitterheten förtärde ända
till sista skymten av leendet. »Mera
behöver ni inte, herr Fought.» Säkert
inte, lögnare där! Leendet, doktor, ert
hoppfulla leende var en lögn! Mera be-
höver jag inte för att dö på ett
passande sätt, bland andra, som dö efter
konstens föreskrifter —- bland skaror av
hoppfulla läkare.
Vem fixerade honom ? Å, var det
hon! Det var duken till höger, en blek
ung kvinna, försjunken i meditation.
Småler hon? Långt därifrån, men
leendet ligger latent, som purpurn i
Rembrandts moders sepiabruna dräkt. Det
förströdda, känsliga, obeskrivliga något,
som lekte om läpparna, fängslade
honom, förtrollade honom.
Ja, jag har varit konstnär, sade han
mödosamt och med eftertryck till sig
själv. Och som konstnär återstår mig
en enda dag. Kan jag besmitta denna
dag med mig och mitt?
Han reste sig upp och gick in i
konsten som i ett heligt rum och slog
dörren bakom sig i lås.
Genrescener på rutiga golv,
stilleben, landskap, Potters kossor, den sura,
beniga gamla fröken, ett mästerverk av
Terborch. . . Månen lyste dystert ur
töcknen på Aaert van der Neers
sumpmark och skinande vatten. Han såg sig
med välbehag omkring och gömde ett
utsökt konstverk till sist.
Ekarna spegla sig fridfullt i kärret,
en sommarblå himmelsglänta målar det
ljust för ett ögonblick. Snart skall det
ligga där mulet som nyss, vinden skall
frasa i torkad vass. Det är allt, och
dock talar det till vårt innersta. Är
ett landskap »ett själstillstånd»?
Ruis-daels landskap lära oss känna hans inre,
en plågad och sorgsen ande, som i
ensamheten sökt naturens läkedom. Den
sjuke stod stilla. Han hörde ekarnas
sus: Ju mer jag lär känna människorna
— en darrning ilar genom kronorna och
krusar vattnet — dess mera älskar jag
naturen, älskar naturens ro och vemod.
— Änderna flyga upp ur kärret, nu
sluka töcknen det ljusa blå.
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
