Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Paris under bombardemanget. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna .Levertin
kom tidningen. I Le Temps stod »att Paris
beskjutits från fronten». Alltså på mer
än hundra kilometers avstånd.
Efter denna häpnadsväckande nyhet,
som icke alla ville sätta tro till, gick
man trött och enerverad till vila. På
natten klockan i ny nödsignal. Ilskna
sprungo människorna som vanligt ner
för de mörka trapporna men behövde
icke stanna i underjorden mer än en
timme, då brandkårssoldaterna susade
förbi med den glada låten. Kvinnorna
applåderade och kastade slängkyssar
efter dem, och klockan två stöp Paris i
säng.
Söndagsmorgonen vaknade man åter
av ett misstänkt buller, och varningen
hördes. Det var kanonvidundret som
började igen. Men man tog det redan
lugnare. Som det var psalmsöndag, gjorde
man sitt bästa att under dessa
omständigheter fira helgdagen. De religiösa
gingo i mässan och skaffade sig de
signade palmblad som höra till dagen.
Andra åter uppsökte de offentliga
skydden. Där åts och dracks. Spelades kort,
domino och handklavér. Deklamerades
och sjöngs sånger. Men mellan
marschlåtarna Madelon och Rosalie förnummos
de tunga dunsarna.
Efter frukosten och middagsluren blev
det ledsamt i underjorden, och folk
tittade upp. Gatsångaren ställde sig i
hörnet och sjöng den nyaste visan:
»Vi ha bochen över skallen båd’ natt
och dag, men det gör ingenting» och
fick en ring omkring sig som tog upp
refrängen . . . Skrotmarknaden, också
kallad loppmarknaden, hade premiär
den dagen med thy åtföljande publik. De
som älskade grönska gåvo sig ut till
Bois de Boulogne eller slogo sig ner i
Champs-Elysées. Något bleka om nosen
och gäspande och med kläder som buro
spår av källarvisiterna, men i det hela
ganska lugna.
Även denna dag kom Berloquen vid
femtiden. Det hade då kastats 24
projektiler över Paris, fyra mer än dagen
förut. På natten nytt luftanfall. På
måndagsmorgonen ny nödsignal — men
den kom denna gång icke från
brandkåren utan från polisen, som fått i
uppdrag att varna för kanonbeskjutningen
medels visselpipor och trummor för att
göra skillnad mellan anfallens art.
Mu-nicipalrådet hade även beslutat att detta
slags bombardemang icke skulle avbryta
statslivet.
De hyggliga poliserna voro inga
trumslagare, och något löjligare än de
virvlar de slogo kunde icke tänkas. De
mottogos med skrattsalvor var de drogo
fram. Pojkarna gingo efter och härmade
dem, och på min gata ville en djärv tös
rycka trumpinnarna ur hand på en
konstapel, för att visa hur han skulle bära
sig åt.
Sedermera fick kanonbeskjutningen
förkunna sig själv, ty de stackars
poliserna vägrade att fortsätta gycklet.
Emellertid fick folket ett förlösande skratt,
då det gick till sitt arbete under
be-skjutningen, och det var inte det sämsta.
Samma måndagsförmiddag var det
auktion på Degas’ utsökta tavelsamling.
Där försåldes dukar av Picasso, Gauguin,
Cézanne, Ingres. Även där stod
kampen het, men endast mellan
antikvitetshandlare och amatörer, och
köpesumman uppgick till över två miljoner francs.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
