Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Paris under bombardemanget. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Lev er tin
dristigt låta döda sig ute på gatorna.
På de offentliga platserna och i
parkerna började man gräva skyttegravar,
och alla monument av värde
överkläddes med sandsäckar. Detta gav
anledning till mycket skämt. En medarbetare
i Le Figaro förklarade, att han hellre
själv ville få ett skott i låret, än att en
dylik olycka skulle hända någon av
dan-serskorna i Carpeaux’ underbara grupp
på Operan. Det öppnades en
källareteater, kallad Abri, och det blå ljuset
och luftanfallen gåvo uppslag till en
mängd revyer. En skämttidning
föreslog att inga andra damer än de som
hade blå ögon borde tillåtas »faire le
trottoir».
Maj och juni voro dystra. De stora
bankerna, juvelhandlarna,
antikvitetshandlarna o. s. v. satte sina fonder i
säkerhet i provinsen. Man hörde ofta denna
sats: Kanske måste vi utrymma Paris,
men därför är kriget icke förlorat. . .
Midsommarafton satt jag i vår
trädgård och tittade på de stora eldflingorna,
vilka från ett beskjutet fotogenlager i
närheten föllo ner i vår trädgård som
romerska ljus. — Det var mycket vackert
— men ingen glädjeeld.
Mot slutet av juni månad tycktes
fiendens framfart stäckas.
Den 4 juli firade amerikanarna sin
frihetsdag i Paris medels en revy. Det
var ett uppbyggligt skådespel dessa
friska, starka härskaror, som tågade
genom Paris, och intressant att göra
jämförelser mellan dem och de oövade
ynglingaskaror, som 1917 varslade om
Amerikas ankomst. De verkade som unga
korsriddare, och deras snabba marsch
imponerade, liksom de siffror de
representerade. Över en miljon man. Varje
månads transport hade stigit med fyrtio
procent. 250,000 man hade under juni
månad landsatts på Frankrikes jord.
Den 14 juli hade vi som vanligt
fransk revy. En ståtlig demonstration
av mannakraft och beslutsamhet. Men
icke endast krigarna voro värda
beundran utan även Paris befolkning.
Tusentals och åter tusentals kvinnor utan
hattar, gamla arbetare i blus, allvarliga barn
och bleka ynglingar, som även de
kämpade utan att svikta. Förunderliga
franska folk, vilken låga, vilken energi av
stål, vilket muntert, trotsigt skratt äger
det ej!
Senare på dagen var det en högtidlighet
i Hotel de Ville. Där höllos många stolta
tal, förkunnande segern som var i
antågande. Det var efter dessa månaders
oro svårt att sätta tro till alla dessa
fagra löften, om de än bekräftades av
män som Clemenceau och Joffre.
Och dock. Från och med den dagen
var det som om vapenlyckan på allvar
vändt sig, och Ententen gick från seger
till seger. Tyskarna, liksom de
tyskvänliga tidningarna här hemma, kallade
det hela för en strategisk reträtt.
Namnet gjorde föga till saken. Dag
för dag återerövrades stora sträckor av
Frankrikes jord med städer och byar i
aska.
Till sist gick det med oanad
hastighet. Man läste en dag om ett befriat
Lille, ett Douai, ett Laon, ett Cambrai.
Vidare Gent. För morgondagen Bryssel
kanske?
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
