Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya tyska dramatiken. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
skapande människan blir, desto starkare blir
hennes behov att tränga fram till en
teoretisk förståelse av livets problem, som
tillika äro konstens. Våra dagars
konstnärsgeneration synes oss åtminstone vara
den mest medvetna sedan urminnes tider.
Men å andra sidan betyder dess
utpräglade kärlek till s. k. primitiva
riktningar och personligheter i det förgångna
ett behov att återställa harmonien genom
en förening med dess egen kontrast. I
detta sammanhang må i förbigående
erinras om att det icke är så alldeles helt
beställt med t. ex. gotikens eller den
egyptiska konstens och icke ens med negerfolkens
primitivitet, som även den är ett led i en
lång utvecklingskedja och alis icke ett
uttryck av tafatthet eller bristande
behärskning av formen. Den nya konsten, som
jag här vill benämna med det en smula
vidtsvävande namnet expressionismen, har
efter sin radikala frontställning mot den
äldre riktningen, som då lämpligen kan
kallas impressionismen, bemödat sig att
återställa kontakten med det förflutna
överallt, där den tror sig finna besläktade
strävanden. Den har känt sig tvungen att
våldsamt bryta med traditionen av i dag
och i går, men har å andra sidan velat
motivera sig själv genom att påvisa hur
expressionismen som konstform kan spåras
från hedenhös.
Rörelsen förebrår den naturalistiska
konsten icke att den skildrat tingen, utan
att den stannat vid dem, Den har räknat
upp dem, radat upp dem, grupperat dem
på olika vis i sol och snö, i ljus och
dimma, men den har aldrig kommit ut
över tingets isolering och materien som
sådan. Den skildrar tingen, men icke
tinget i sig. Målarkonsten bjuder varje år
på många tusen stugor, kor, vallpojkar,
barn, jungfrur, bankdirektörer eller med
andra ord alltid ett snitt ur verkligheten,
men aldrig totaliteten. Efter klassicismen
och romantiken omkring år 1800 har
konsten spårat ur, splittrat sig på sidoordnade
uppgifter och drunknat i naturalismens
verklighetsbad, där den fullständigt glömde
bort sin uppgift att vara andens barn.
Expressionismen vill icke döda
materien, ty det vore att skapa en konst utan
blod. Men den vill förandliga materien,
den vill gestalta det, som är bakom
tingen, den vill nå det eviga, det kosmiska,
idéen. Den har upptäckt förbindelserna
mellan alla ting, alla människor, allt
levande; inte blott den enskilda individen,
personligheten, utan sambandet mellan de
olika individerna, det gemensamma hos
dem alla. Det överindividuella och det
typiska är den nya konstens föremål.
Den ser därför bort från det tillfälliga,
det rent materiella, dess begränsning och
linjer, den har intet intresse för själva
höljet, för detaljen — icke för drinkarens
röda näsa och trasiga skor, icke för
bok-vurmens glasögon och bleka hy, icke för
baldamens solfjäder och urringade
skuldror, men väl för dryckenskapen, för
boksvärmeriet, för dansen. Den gestaltar icke
två älskande i månskenet, utan kärleken,
icke två kyssande på en bänk, utan
kyssen, icke en samling bofälliga hus i ett
arbetarkvarter, utan själva förfallet,
eländet, fattigdomen. Det yttre, rörelsen,
linjen, perspektivet, skimret, nyansen, med
ett ord den första impressionen är ännu
icke tillräckligt, är icke konst; tinget måste
omsmältas: anden, tingets idé, tingets
urform, tingets evighet måste gestaltas.
Det är uppenbart, att bakom denna
konstuppfattning breder ut sig en
världsåskådning, en världskänsla, som med en
religiös extas omfattar människan och uni
versum, som i människan, i väsendet ser
ett kosmos, ett solsystem för sig. Det är
till slut människan som i sin ande, sin
hjärna skapar en ny världsbild, skapar
tingen, som finnas till, allt efter som hon vill
eller ej.
Det är således viljan som tar hand
om intrycken, om själslivet, om hela livet.
Den nya konsten, den nya religionen vill
allt annat än vända sig bort från världen,
den vill just övervinna andens isolering,
närd av en oavlåtlig sysslan med det egna
jagets psykologiska tillstånd, den vill icke
heller utan ett verkligt innehåll hamna i
idéens värld, och den söker sig därför sin
väg från människa till människa, driven
av kärlek till det mänskliga, det andliga,
som är gemensamt hos alla.
Viljan födes således av kärleken till
nästan, men kan icke stanna här, utan
driver hela människan, anden, till handling,
till rörelse, till aktivitet. Den bekänner
sig varken till pessimismen eller till
optimismen, utan den bearbetar blott sitt
material, den förandligar, tränger igenom,
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
