Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya tyska dramatiken. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
Wagners odödliga tondikt jagats till döds
av den ena tyska dramatikern efter den
andra. Han har skrivit en utomordentligt
graciös dikt »Spiel und Sang in fünf
Auf-zügen» om den gamla legenden om Europa
och tjuren; om man kunde finna en
skådespelare, som tillika var en ideal dansare,
borde den göra en oförliknelig effekt på
scenen. Han har skrivit ett slags historiskt
drama om »Die Bürger von Calais», där
man redan finner den Kaiserska stilen och
tekniken utbildad, blott att replikerna,
måhända under inflytande av Mæterlinck, i ali
sin epigrammatiska korthet glida undan
ens händer och fordra övermänskliga
ansträngningar av skådespelaren. Men här
finnas hans typiska egenskaper — själva
grupperingen av händelserna, det sätt
varmed var och en är gripen av sitt eget
stämningsinnehåll, och ändock inordnas i det
hela det dramatiska tempot — allt är
sammanhållet av en mäktig vilja, som
förmår att gestalta och stegra en handling
fram mot allt starkare effekter.
Sin fulländning når Kaisers konst i
senare dramer, som röra vid tidens sociala
och ekonomiska problem, så som de te
sig för den enskilde och för massan. Man
kan här spåra intryck av Wedekind,
Strindberg, Bernhard Shaw, omsmälta av Georg
Kaisers teatergeni. Han skildrar
miljardärens tragik i »Die Koralle» — de egna
barnen vända sig från honom för att offra
sig för arbetarna, själv måste han isolera
sig från sin omgivning med hjälp av sin
sekreterare, som är honom så lik som ett
bär ett annat och vars roll det är att
uppträda i stället för honom på hundratals av
sammanträden, utan att någon anar
dubbelgångaren . . . Men denne sekreterare äger
det enda miljardären — en gång ett
proletärbarn — längtar efter: minnet av en lycklig
barndom, och på ett våldsamt sätt tillkämpar
han sig denna ljuva ägodel och offrar sitt
liv härför — innerst inne en romantiker.
Ett annat skådespel, en tragikomedi,
»Von Morgen bis Mitternachts», visar hur
lusten efter kvinnor och lyx och frihet
plötsligt förmår en bankkassör att stjäla
en större summa i sin bank, hur han
lämnar sin fruktansvärdt borgerliga miljö och
ger sig ut att leka herre med hjälp av
guldet. Han donerar pris till en
cykeltävling, ända tills han upptäcker att man
även här är slav av den yttre makten i
form av ett krönt huvud, medan han ett
ögonblick inbillat sig finna den fria människan.
Och han tågar vidare, hamnar på ett
frälsningsmöte, där den ena efter den andra
ställer sig upp och vittnar om sin synd och
till slut också kassören, ströende ut sitt
guld, som — genast gripes av hundratals
fromma händer, under tumult. Var fanns
den fria mänskligheten, icke bunden av
guldet eller borgerligheten?
Högst når Kaisers sociala drama med
tragedien Gas, som med stor framgång
gått över ett antal scener. Miljardärens
son från »Die Koralie» är ledaren av ett
väldigt företag, där en för hela
världsindustrin nödvändig gas fabriceras; varje
arbetare är delägare i fabriken, och sonen
är utan förmögenhet. I trots av att formeln
för gasen är fullt riktig, enligt ingeniörens
beräkningar, inträffar en fruktansvärd
explosion. Miljardärsonen ser häri ett tecken
att upphöra med den farliga fabrikationen,
som varje dag kan föra till en ny olycka,
och han gripes av en storslagen idé, som
berusar honom — att bygga en väldig
trädgårdsstad åt sina arbetare, där var och
en kan leva av att odla sin kål. Men de
vilja icke höra på honom; de vilja icke bli
»bönder», de äro trots sitt utomordentligt
ofria, enformiga arbete vid maskinen fyllda
blott av en längtan, längtan efter vinst,
ökad vinst trots livsfaran. Och regeringen
och den övriga industrien stödjer dem i deras
frenetiska massrop på nytt arbete, därför att
man behöver gasen till rustningsindustrin.
Jag vet intet nyare diktverk som på ett
så storstilat:, förenklat vis åskådliggör hela
arbetarproblemet. Miljardärsonen har löst
frågan så som arbetarna vilja: proportionell
delaktighet i vinsten. Men när han vill
gå ett steg ut över deras råmärken och
skänka dem en friare, ljusare, lyckligare
tillvaro, vända de sig från honom, slunga sig
själva tillbaka i hexkitteln, som skall
förbränna dem, men där livets rytm brusar
dem tillmötes, där guldet kan hämtas upp
från bottnen, slavar som de blivit av sin
egen mekanisering.
Och miljardärsonen står där övergiven
och ropar på människan, vänder sig till
sin dotter, som väntar sitt första barn.
»Såge es mir: wo ist der Mensch? ...»
Och dottern, en ny, en modern Maria,
böjer knä och svarar:
»Ich will ihn gebären!»
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
