Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Åland. Något om landet och folket. Av Nils Algård - Barnet i hjärtat. Av Johan Nordling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Ålgård
hans eget och hans folks liv närde den.
Han längtar som ung ut över de
blånande vidderna — även han hittade ofta
till den fjärran västern; men väl där
längtade han hem igen, och han kom
med den sparade slanten, var det så
blott för att köpa en parcell, i alla
händelser för att till sist få vila i hemjorden.
Han längtar åter till sitt moderland sedan
hedenhös; läsningen av dess historia
kommer gosse- och flickhjärtat att jubla
och gråta; de unga hysa en oinskränkt
tilltro till dess makt att hjälpa, de gamle
fråga, om väl de skola få uppleva
återföreningens stora dag. När den unga
flickan konfirmeras, skall hon hava en
svart schalett, inköpt i Sverige, som
tecken till åländskt medborgarskap och
som ett manande minne för livet: att
icke förgäta sin längtan hem till Sverige.
BARNET / HJÄRTAT
Av JOHAN NORDLING
Det finns ett rum i mitt hjärta,
dit ingen vägen vet,
som girigt gömmer för världen
en sällsam hemlighet.
Längst in i det öde huset,
så skumt, så grånat och armt,
andas, jollrar och kvider
något ljushyllt ungt och varmt.
Jag ville fly den platsen
långt bort till en okänd ort,
men drives åter och åter
tillbaka till dess port.
Jag står där, tvekar och skälver
som tusen gånger förr.
Jag vet ej, jag vill, och jag vill ej . . .
Så stiger jag inom dess dörr.
Här sitter jag hukad och stirrar
i mörkret mot intet och allt.
Här är jag ändtligen hemma,
och här är så främmande kallt.
Jag trevar med darrande händer
på allt jag samlat hit in —
idoler, skärvor och trasor,
var gärning, som en gång var min.
Jag viskar de eviga frågor,
som fåfängt tigga om svar,
där maktlös mot rymder av tomhet
min tanke svindlande drar.
Och åter griper mig fasan
för detta förskräckelsens hus.
Bort, bort till den värld, som jag lämnat,
ut, ut till dess glömska och ljus!
Då ljuder helt nära en stämma —
hur mänskligt klagande svag!
Men skräcken, som kramar min strupe,
förlamad släpper sitt tag.
Jag sjunker på knä inför undret,
som gömt i mitt hjärta bor:
barnet, som längst därinne
gråter efter mor.
i ü6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
