Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
härskning hos henne, ej på författarens
perspektiviska skildringssätt. Hon är den
enda som har förmåga till en verklig inre
utveckling, och därför koncentrerar Ivan
Bjarne med rätta sitt psykologiska
huvudintresse på henne. För att klart
åskådliggöra processen ställer författaren henne från
början utanför samhället. Hennes styvfar
har sålt henne till glädjeflicka, och i
bordellen anträffas hon av P. P., som frankt
gifter sig med henne. Simona älskar P. P.,
men han märker det inte, och hon
utvecklar nu sin utomordentliga energi och
sina små resurser för att få honom att
upptäcka hennes kärlek. Författaren kommer
därmed in på den intressanta frågan om
en prostituerad kvinnas livsmöjligheter. Han
anser, att hennes yrkesutövning knappt
fördärvar henne utan lämnar hennes själ
fattig och oskriven. Den praktiska
livserfarenhet hon vinner gör henne
anspråkslös och klok, och hon kan därför som
hustru utveckla en märkvärdig huslighet,
samtidigt som hon visar sig sällsynt
uppoffrande. Denna klart optimistiska
uppfattning är kanske något livsfrämmande och
säkert ensidig, men den innebär ingen
värdeförfalskning. Man kan rätt bra
kontrollera detta, om man jämför boken med
Artur Möllers skamlösa och djupt
lögnaktiga framställning av samma problem i
En fåvitsk jungfru.
Simonas kamp om sin mans kärlek är
tämligen händelselös. Det trista och
enformiga livet är en del i hennes öde, och
hennes inre utveckling försiggår så mycket
konsekventare, därför att yttre rubbningar
sällan tillstöta. De yttre händelser, som
verkligen gripa in, bli långsamt förberedda
och ordna därför nästan omärkligt in sig
i det inre skeendet. Detta blir alltså även
rent tekniskt det väsentliga. Det livsfarliga
i Simonas situation är, att hennes egen
oböjliga idealism skiljer henne från livets
fasta verklighet. Där behövs ingen yttre
krasch, utan livet segrar långsamt och
obönhörligt. Denna långsamma
obönhörlighet har tagit objektiv gestalt i maken
P. P., och därför går hans väg till seger,
när hennes lutar till sitt fall. Mellan de
vägarna gäller det att välja, som Ivan Bjarne
utvecklar i en tillbakablick:
»Kanske borde jag ha sagt det förut: att P.
P. är den av personerna i min bok, som har
huvudparten av min sympati och den jag tycker mig
känna bäst. Och — inte sant? — han förtjänar
allas vår sympati, den präktige mannen, åtminstone
så som han är nu efter återkomsien till hemstaden,
energisk, spänstig, en riktig friskus. Intet ondt om
de döda. Även Simona är värd något av vår
medkänsla. Hon misslyckades, därför att hon
envisades med att försöka ta ner stjärnorna. En
sådan envishet: — den är ju lyckligtvis sällsynt —
blir alltid ödesdiger. Att den skulle bli det mera
för Simona än för andra, var tydligt. Hon saknade
sinne för realiteter. Hon trodde, att den som rält
gör, den ska också rätt vederfaras. Sannerligen!
Aldrig var P. P:s axiom om den mänskliga
godheten mera förbenat än denna hans hustrus tro »
Jag tror mig ha anfört nog för att
visa, att författarens frågeställning är
tankeväckande. Men kanske gör denna
konsekventa idealism skildringen alltför blek.
Författaren står som en skicklig regissör bakom
spelet, och dockorna ge blott efter för hans
ryckningar men agera knappast själva. Man
rör sig innanför en enskild människas
begränsade tankevärld, inte på den omätliga
skådebana, som är livets. Här framträder
den svaghet, som utmärker hela denna
litterära riktning, ett ofullkomligt
naturstudium. Ivan Bjarne är tydligtvis en
be-gynnare som människoskildrare, men där
finns obestridlig originalitet i hans
uppfattning. Simonas kärlek är ingen färdig
bok, men man kan utan tvekan kalla den
en god bok, om man därmed menar en,
som ger en något att tänka på.
Ändå mer nybörjare än Ivan Bjarne
är en signatur Henry Peter Mathis, som
debuterar med »en bok av brev och
dagboksblad», som’ han kallar Livets lekar.
Den är medvetet naivistisk i sin
människoframställning och eftersträvar omedelbarhet
genom att upptaga dagboksformen. De
olika utgjutelserna framläggas alldeles
otuktade, så att boken verkar långsläpig och
kvalmig. Syftet är att visa, att man
oberoende av världskrigets tryck kan utveckla
en obegränsad lyckofilosofi, som luttras
till en pålitlig livsoptimism. Författaren
inför oss därför i en overklig lyxmiljö på en
uppländsk herrgård, där stallet är fullt av
ridhästar och människor lustvandra i sköna
rum och trädgårdar, medan
champagnekorkarna smälla vid alla möjliga tillfällen.
Henry Peter Mathis har en utpräglat erotisk
läggning, och vissa skildringar äro rätt
vulgära. Huvudfigurens förlovningshistoria
skall stå på ett högre plan men färgas
dock av en undertryckt sinnlighet, som är
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
