Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek - Två dikter. Av Stefan Johansson - Jag är så glad åt våren - Senkvällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
i oinspirerat rus syssla med knotiga och
krumma oting eller kretsa som
ensamfåglarna i den stora tomheten.
Adolf Johanssons enda förtjänst som
berättare ligger i hans förtrogenhet med
skogsströvarlivet. Jaktens lockelser och
missräkningar, tröttheten efter dagars och
nätters fåfänga kringflackande, en hungrig
mages knorrande längtan efter bröd,
lägereldens värme, hundens kamrategenskaper,
skidans fasta glidning på skaren, allt detta
ges omedelbart och övertygande. Denna
friska detaljrealism, vari Jack London är
mästare, hjälper förbi några av bokens
osannolikheter och tillåter en stundom att
drömma sig bort i skildringen. Det är
bara förargligt, att Adolf Johansson ej
gripit fast på detta verklighetsunderlag
och givit oss några trofasta och fullblodiga
skildringar från jägarens och skogsarbetarens
liv. Som det nu är drunkna dessa ansatser
till en verklig vildmarksskildring i en
romantik, som man knappt kan kalla annat
än en osant lyriskt ordsvall.
Det är kanske inte så underligt, att
allmänheten väljer denna lättvindiga
litteratur, så helt avpassad efter dess smak, och
går förbi aristokratiska böcker sådana som
Pär Lagerkvists Kaos. Vilkendera som
lovar oss en litterär förnyelse har jag med
det föregående sökt utreda, och därefter
har bedömandet utfallit.
TVÅ DIKTER
A v STEFAN JOHANSSON
Jag är så glad åt våren
Så kalla blåste vindarna
och kall är vinterns snö,
jag är så glad åt våren
som skulle snart jag dö.
Jag fruktar ej att stiga
i det stora djupets natt,
där jordens bleka stjärna
som en fjärreld flämtar matt.
Jag fruktar ej för gåtan,
som skall brista i mitt bröst,
men nu har vårens gudomsliv
mig gripit med sin röst.
Det är den sköna solen
och dimmans silvergarn
och därför att jag älskar
ett av jordens vackra barn.
Senkvällen
Med stora, strålande, sorgsna ögon
skådar kvällen ned i min själ.
Klinga klara källa i dalen,
tysta skog din suck jag hör.
O, min själ, hur ensam är du,
längtans djup du aldrig når.
240
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
