Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Almqvist som resenär och diktare. Av Ester Brusewitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist som resenär och diktare
pärlor upp och skapade om hela hennes
annalkande gestalt en ring, som, färgad af
aftonsolen, liknade en gloria af rubiner, smaragder,
turkoser, ametister. Den försvann väl snabbt
nedfallande i vattenspegeln igen, men kom lika
hastigt upp, så fort den orientaliska prinsessan
(så vill jag här kalla den simmande hägern)
fann för godt att med ett vingslag i vattnet
skapa denna ring om sin skönhet. Julianus’
blick klarnade, då han upptäckte, att det ej
var annat än en fågel.
Den kungliga hägern steg i land, höjde
vingarna och tog flykten framåt vår väg. Vi
följde med ögonen så länge vi kunde det vackra
djurets fart genom luften. Det bar af åt samma
håll ungefär, som vi själfva skulle åka. Henrik
lät vagnen rulla fort.
Men fågeln var snabbare och hann snart
ur vårt sikte. Bakom ett aflägset, svart
föremål, förmodligen en trädtopp, försvann den
alldeles, och vi sågo den icke mer.>
Det var ingenting frapperande i det
landskap med sina små sjöar kransade
av lundar, som Almqvist sommaren 1829
reste igenom, men det var just det
landskap diktaren älskade, det idylliska, och
han såg det första gång i den dager
han kanske fann allra skönast:
solnedgångsglansen. Det är en tavla sällsynt
fylld av sommaraftonstämning han målat
vid minnet av sin färd. Han har fångat
ett ögonblick, då naturens underbara
skönhet kommit honom att hejda
körsvennen, då dess fullkomliga stillhet
bjudit honom andakt och han fått se
dess eget liv uppenbara sig för honom
i gestalten av en häger, som omedveten
om människans närvaro lik en
härskarinna simmar fram över insjön för att
sedan i stolt flykt styra bort genom
rymden.
Den mystik, som omgav den ur
aftonskimret framträdande fågeln och
som kommit resenären att skärpa blicken
i spänning som inför en uppenbarelse
från en okänd värld, har i dikten
begagnats för ett bestämt syfte: det
simmande väsendet påminner Julianus om
en underbar händelse under hans
barndom och därmed om det olycksöde,
som vilat över hans föräldrar och även
kastat skugga över hans eget liv.
Som en kuriositet kan nämnas, att
det att två resor företagna vid olika
årstid ligga bakom Baron Julius K*
förorsakat ett misstag av samma slag
som det Almqvist ber om ursäkt för i
Drottningens juvelsmycke, nämligen att
han låter »alm, hägg och hassel, lönn,
sälg och lind» blomma på samma gång.
De resande besöka Vadstena, liksöm
Almqvist själv 1827 gjorde, då
»körsbärsträd i rik, hvit välsignelse luta sin blom
mot takens grästorf». När de nått
toppen av Omberg, möter dem »En hvit
duk utbredd i gräset! Och smultron!
Och grädde!» Körsbärsblom och mogna
smultron gå ej riktigt bra ihop. När
man läser Almqvists skildringar av
sällskapslivet i Gelsebotrakten vid hans
besök där i juli 1829, tycker man sig finna
en möjlig förklaring till misstaget. Han
berättar, att de levde i en ordentlig
»smultronperiod: jag tror aldrig jag sett
så mycket smultron». Vidare talar han
om en utfärd till en ö i Vettern, »der
vi tillbringade vår tid i gräset under
vackra trän med att ata smultron och
höra läsas».
På samma sätt som i Baron Julius K*
har Almqvist i Drottningens juvelsmycke
begagnat sig av reseintryck. Det är resan
1827 till Östergötland och en andra resa
dit 1830 som ligga bakom hans
kolmårds-skildringar. Här genomför diktaren inte
reseskildringsformen, men den process,
varigenom verkligheten föres in i dikten,
är dock densamma.
Våren 1827 reste Almqvist över
Kolmården till Marmorbruket, där han
gästade ställets ägare, gubben Eckerman.
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
