Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Almqvist som resenär och diktare. Av Ester Brusewitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ester Brusewitz
över landskapet. För övrigt framgår av
ett brev till Wieselgren (citerat av
Ahnfelt s. 131), att Almqvist just 1837 gjorde
de studier av smålänningens väsen, som
han begagnat för teckningen av
Meden-bergs raske körsven Jeppe. I brevet
heter det: »Ett så naket och efter
utseendet fattigt land, men ett så gladt
folk. De flesta fysionomier magra och
bleka, och klarblå ögon, uppspända och
liksom på väg att springa ur hufvudet.»
Jeppe har just denna fysionomi. »Han
hade ett magert och litet gulblekt
ansikte, sådant hans landsmän på bygden
oftast begagna; därtill ett par stora,
ljusblå, runda och tindrande ögon–».
Och munterheten är densamma.
Även över skildringarna i Amalia
Hillner vilar det en stämning av
sommar eller mild höst — resan från
Gräseholm till Uppsala företages i september
— vilket stämmer med Almqvists båda
resor. De trakter, som närmare skildras,
östra Skåne och västra Blekinge, besökte
Almqvist nämligen båda gångerna vid
denna tid. Men reseanteckningarna, som
för Tre fruar i Småland nästan intet ha
att säga, äro i fråga om Amalia Hillner
avgörande. De äro för de nämnda
trakterna ganska utförliga och åtföljas av en
karta upptagande områdena kring stora
landsvägen alltfrån Växiö i norr till
gränsen mellan Skåne och Blekinge i
sydväst. För Karlshamn finnas
dessutom ett par detaljerade specialkartor.
De vackra gränstrakterna mellan Skåne
och Blekinge ha tydligen fängslat diktaren.
I Amalia Hillner skildras en resa —
egentligen två resor — i omvänd
riktning mot den Almqvist själv gjorde 1837.
Den börjar i »Gräseholm» — som ofta
när det är fråga om händelsernas
medelpunkt är namnet diktat (jämför
Jaktslottet och Julianus’ slott) —, men redan
vid första skjutshåll är man på
verklighetens mark, de resande ta nämligen in
på Västra Vrams gästgivaregård. Resan
fortsätter därefter in i Blekinge. Man
far förbi eller gör uppehåll vid samma
platser, som Almqvists egna
anteckningar upptaga, tills man kommer till
Karlshamn, därifrån tar det Hillnerska
sällskapet vägen norrut över Ronneby,
en plats som Almqvist besökt 1836.
Man får en intressant inblick i
diktarens arbetssätt vid en jämförelse mellan
anteckningarna och romanen.
Vid Fjelkinge nära Kristianstad får
Almqvist första gång en vid utsikt över
det skånska landet. Han bestiger då
den s. k. Backen eller Storkullen och gör
sedan en skiss av den tavla han sett.
»Norrut en höjd, Storekulle, från hvilken
man ser Ifösjön, Oppmanna d:o, Bäckaskog,
Svalöf, Ljungby, Christianstad med Helgeå ned
mot Åhus. Omätlig slätt — här och der
trädfläckar (mest björk) — i mitt tycke fult —
trädgrupperna stå der ganska ointressant — alldeles
som uppställda på en theater eller en
the-bricka. Sjöarna äro det vackraste.»
I Amalia Hillner förekommer utsikten
två gånger och båda gångerna skildrad
med uttryck av beundran. Den unge
baron Ekensparre ser den, då han med
sina rättslärda vänner bestigit Storkullen
för att där hålla ting.
»Skönast var utsikten mot de norra
landskapen. Täck och leende utbredde sig Ifösjön
med Ifvetofta längst bort i öster. Ifön själf —
en liten egen socken, gudbevars — låg midt i
sjön, nöjd och stilla, som det syntes, numera,
sedan dess försök att få blifva fast land, som
allt annat i Skåne, icke lärer lyckats. Väster
om Ifösjön har man sitt Bäckaskog, hvars mörka
och vidlyftiga f. d. kloster — nu
militärboställs-byggnader —- dock ifrån Fjelkinge Backen sågo
nätta och behagliga ut, liksom uppsatta på en
tebricka. Hela Bäckaskogslandet är en så
smal landtunga, att det med vägen, som stryker
fram däröfver ifrån Kiaby upp till Barum,
alldeles liknar en bro. Likasom Ifösjön ligger
till höger om denna naturbro, så utbreder vänster
därom Oppmannasjön sitt spegelklara bäcken.
Oppmannasjön — folket själf kallar den
Om-måjn — visar i hela sin anblick någonting
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
