Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ovan stridsvimlet. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Ahlberg
skulle klandra Din vishets outgrundliga
rådslag, då Du tillstädjer ali denna
ondska. Förtälja vill jag Dig dock, vad
jag skådade på min vandring kring
jorden. Jag såg den vara vorden en
kyrkogård, som strömmade av tårar och
rök av blod. Jag såg fält, där fordom
gula skördar vaggat, nu översållade av
vita kors. Jag såg människor möda sig
med det förnuftets ljus, Du gav dem,
blott för att tänka ut de grymmaste
och blodigaste redskap att förgöra
varandra med. Ja, så långt var deras
ondska gången, att jag såg dem sänka
fartyg, som skulle föra föda åt
hungrande och svältande, i havsens djup.
Och, Herre, jag såg tusendens blickar
riktas mot himlen förgäves sökande Dig,
begärande tecken och under, och åter
tusendens händer i vrede höjas mot
himlen, förbannande Dig, sitt upphov.
Och som ett upprört hav ryter, då det
stiger över sina bräddar, så hörde jag
en tusenstämmig kör av stönanden och
ångestskri, som steg och svällde och
blandades till en hotfullt rullande åska.
Och jag tänkte i min fåvitskhet:
»Varför tillstädjer Du allt detta? Hur långt
få människorna trampa Dina stadgar
under fötterna, huru länge tillåter Du
i din långmodighet dem att hata och
förbanna Dig?» Och jag lyfte handen mot
himlen och sade: »Herre, se, du
förmår ju göra vad Du vill. Så slå och
tillintetgör människorna och sopa bort
dem för din vredes fläktar. Se, Herre
Du behöver ju allenast bjuda med ett
ord, och ali världen, överlastad av
människornas blodröda synder, sjunker åter
i moder Kaos sköte, varur Ditt ord i
tidernas morgon manade den fram.»
Men Livets och Dödens Herre log,
och länge dröjde återglansen av hans
ljusa leende på serafernas panna. Och
hans stämma klang klar genom
himlarymderna:
Lögnare av begynnelsen, väl
genomskådar jag ditt onda uppsåt. Se, Ditt
välde över människorna glider dig ur
händerna, fördenskull vill du egga mig
till hat och vrede mot dem, på det de
må förgås för min vredes slag och
varda till intet:. Men du må veta: aldrig
voro mig människorna kärare än nu.
Och jag säger dig, att din största
seger över dem är ditt största nederlag.
Ty väl ha människorna bestått sitt
hårdaste prov. Spörj min tjänare Döden,
huru de dö, och du må därav veta, hur
de leva. I goda dagar förglömde de
det eviga, men tidens gudar flykta för
tuktomästarens ris och skorpioner. Ja,
människorna äro mig nu kärare än
någonsin tillförene. Genom deras ondska
lyser deras godhet, genom deras hat
strålar deras myckna kärlek. Sannerligen, ditt
välde ser jag lida mot sitt slut, ty
människornas myckna lidande skall varda
dem ett ljus, som skall lysa dem rätta
vägen fram över deras stigars mörker.
I sin ondska, sin förnedring och skam
är människan mitt mästerverk, över
vilket alla dina sataniska konster förmå
intet.
Så talade livets och Dödens Herre,
medan återglansen av hans ljusa leende
strålade på serafernas anleten. Och över
jorden låg stilla och dröjande som en
välsignelse från ovan septemberdagens
ljusa och gyllene klarhet. Men aldrig
tillförene sedan världens begynnelse
hade nöden bland människorna varit större.
Och ur själva jordens av granater och
minor sårade och sargade bröst stego
dova suckar, som nådde ända upp till
Guds tron.
Vinjetten tecknad av Greta Ahlberg.
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
