Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Antigone-problemet. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
An tigone-pro b l em e t
uppkalla. Döden är min lott, det visste jag,
om också du ej pålyst det. Och om jag nu
skall dö i förtid, räknar jag det blott som vinst.
Ty den som lever under mycken sorg som jag,
hur skulle han i döden ej en vinning se?
Så är för mig ock att ett sådant öde nå
ej sorg att räkna. Men om jag min moders
son
måst fallen lämna som ett obegravet lik,
det skulle grämt mig. Ej det andra gör mig
sorg.
Och anser du mig handla dårligt nu, ej långt
den är från dårskap, som för dårskap skyller
mig.
Kreon ber henne vara viss om, att
han nog skall kunna tämja hennes styva
sinne, lika visst som det går att tygla
vilda ungfålar med betsel. Han låter
så tillkalla Ismene för att få veta, om
även hon varit med om vad som skett.
Ismene kommer, och hon tar nu på sig
delaktighet i gärningen. Men Antigone
bestrider riktigheten av hennes ord och
tillåter ej Ismene att dela hennes öde:
»tillägna dig ej vad du ej har varit med
om; min död är nog». Kreon bjuder nu
sina drabanter att föra in systrarna och
att noga bevaka dem.
Efter en körsång, där grundtemat
utgöres av den förbannelse, som vilade
över Labdakidernas ätt, inträder Haimon,
Kreons son och Antigones trolovade,
på scenen. Kreon, som är orolig över
att Antigones öde skall allt för mycket
tynga på sonens sinne, söker försvara
sitt handlingssätt i ett långt yttrande.
Självsvåld och olydnad är det värsta av
allt. Det gäller att hävda laga ordning
och ej giva tappt för en kvinna.
Haimon svarar till en början med
lugna ord och med uppenbar hänsyn
till sin faders maktlystna sinnesart. Han
vill ej förneka att fadern har rätt på
sitt vis. Men även andra synpunkter
finnas. Hela staden ogillar Kreons dom,
sörjer över Antigones öde och menar,
att hon minst av alla förtjänar att dö,
då hon blott gjort en prisvärd handling.
Nu blir Kreon uppretad, och hans
häftighet smittar i sin tur sonen.
Ordväxlingen blir allt bittrare, Kreon upprepar
sina hotelser att döda Antigone, och
Haimon svarar, att hennes död kommer
att draga med sig ännu en persons död.
Så skyndar Haimon ut, högt ropande,
att hans far aldrig mer skulle få se
honom. Utan att akta på hans ord,
tillkännagiver Kreon, att Antigone skall
stängas in levande i en klippgrav och
där långsamt gå döden till mötes genom
hunger.
Efter en kort körsång, där kärlekens
allmakt lovsjunges — denne Eros, som
nu har uppväckt tvisten mellan far och
son — hämtas Antigone ut ur palatset
för att föras till sin klippgrav.. Kören
kan inte hälla sina tårars ström tillbaka,
när den ser den sorgliga synen. Även
Antigone i sin tur utbrister i bitter
klagan. Och det uppstår en lyrisk
dialog, en växelsång mellan henne och
kören. Antigone är nu i verkligheten helt
annan än förut. Hennes trotsiga
säkerhet, hennes djärva mod vid tanken på
döden är borta. Hon är en svag och
bräcklig kvinna, som tycks falla samman
i förtvivlan, då hon på allvar går döden
till mötes, då hon av vänner övergiven
går levande ned till de dödas
vilokam-mare.
Efter ännu en sång av kören inträder
den gamle blinde siaren Teiresias, ledd
av en gosse. Han söker Kreon. Ty
det är ett viktigt ärende han har på
hjärtat. Han hade förnummit
olycksbådande järtecken. Fåglar hade skriat
och rivit varandra till döds, elden ej
brunnit på altarna, och gallblåsan
spruckit och stänkt omkring sig. Varje altare
var nämligen fullt av de bitar, som
fåglar och hundar fört med sig från
Poly-neikes’ obegravda lik, och det var
därför som gudarna ej ville veta av de
dödligas offer eller böner. Därför gåve
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
