Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - S. O. S. Skiss av Harry Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inga svåra stunder längre, inte ens
en liten usel vaknatt med en enda
liten stund av rivande jämmer och
förtvivlan över sig själv och människorna.
Han hade ingen fågel i bröstet längre,
men det började komma maskar i stället.
Jo, det var så utomordentligt intressant
att leva, att få resa, att vara
fullständigt fri, att inte ha en människa att
taga hänsyn till, utomordentligt
intressant, hänförande. Och han sneglade på
den rödrandiga handduken vid dörren.
Ansiktet riktigt fnissade där bakom, det
begrep han nog.
Alldeles fri. Ingen människa att
taga hänsyn till. Alldeles riktigt. Han
hade pengar också, det var inte av
fattigdom han bodde vid den här tarvliga
gatan, där om nätterna levdes ett
glupskt och animaliskt liv, vars ekon
hittade upp till femte våningen. Han
hade legat vaken åtskilliga nätter och
haft en känsla av att begärelser och
råa förtroligheter klättrade uppför
stuprännan som nersmorda, skabbiga apor,
och krafsade på fönstren för att komma
in. Han vågade inte ligga med armarna
på täcket eller vid sidan av sängen av
fruktan för att mystiska djur skulle nosa
på dem. Nervositet — ja, visst var det
nervositet. Blev det bättre för att
han visste att det var nervositet eller
hypokondri? Men han var fri och
kunde flytta, han kunde vissla åt en
nattfjäril på gatan och få sällskap,
elegant, parfymerat sällskap, om han
blev rädd för ensamheten. Det var
ingen konst, det var egentligen
alldeles för enkelt, lika enkelt som att...
Han började jonglera med detta »som
att.» Vad »som att»? Han ville få
till en liknelse, som inte var alldaglig
utan både kvick och personlig, men då
han icke fann någon, blev han otålig
och slungade alltsammans ifrån sig. Han
hade ingen skyldighet att vara varken
kvick eller personlig, han behövde inte
ens tänka färdigt, han hade så pass
ekonomiskt ställt, att han gudskelov inte
behövde arbeta ut sig, slita ut sig rent
ut sagt, med en sådan tanke... Men nu
var det fråga om romanen, närmare
bestämt om hjältens svineri med opium,
kvinnor och alkohol. Han övertygade
visserligen, men var det huvudsaken?
Fanns det något, som kom människorna
att haja till och ligga vakna, som ringde
i deras öron och inte lämnade dem,
förrän ett frö slagit rot på hälleberget?
Det skulle i så fall vara den sadistiska
scenen i femte kapitlet, rena snusket,
oss emellan sagt. Den sortens frön
fanns det godt om, men han kände
ingen belåtenhet över dem just nu.
Kritiken och publiken skulle naturligtvis
finna den fin, eftersom den kom ut på
det fina förlaget och var något så när
oanständig, men intelligent folk... Vad
pratade han för smörja? Fanns det
något annat än kritik och publik? Nej,
det gick nog bra... Alldeles fri...
I går natt vaknade han vid ett
underligt läte. Det var omöjligt att
avgöra vad det var för slags läte. Först
trodde han att det kom utifrån. Han
låg en stund och lyssnade. Det skrek,
men det var icke en människas skrik,
inte heller ett djurs skrik, han hade
aldrig hört något sådant läte förr. Det
surrade, brummade och kved, tystnade
ocn började igen med ett jämrande pip.
Vad var det? Och var? Han
grubblade över mysteriet och försökte göra
klart för sig varifrån ljudet kom. Nu
pep det igen. Det lät nästan som ett
litet barn. Han for upp i sängen, tände
nattlampan och stirrade rätt framför sig
i intensivt lyssnande.
Tyst.
Så började det jämrande pipet på
nytt. Nu hörde han att det kom från
hörnet vid garderobsdörren. Hastigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
