Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En brevväxling med Carl Snoilsky. Av Hélène Welinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hélène Welin der
framhäva det religiösa momentet. Då har
Lenau, den kände österrikiske skalden,
som behandlat samma ämne, lyckats mycket
bättre därmed.» Jag citerar detta
yttrande, enär det röjer ett karakteristikt drag
hos Snoilsky: hans självkritik och förmågan
att beundra andra. Då under aftonens
lopp talet föll på Runeberg, sade han med
en vemodig klang i rösten: »Ack den,
som kunde dikta som han, så storslaget
och på samma gång så enkelt!» Det är
samma tanke som i hans vackra dikt »I
porslinsfabriken» kommer honom att
utropa :
»O den, som kunde giva dikten så
Den enkla form som tusenden förstå!»
Han hade nog den riktiga förnimmelsen
att ett stort antal av hans dikter krävde
en viss bildningsgrad för att uppfattas och
uppskattas, att de voro — för att tala
med Hamlet — »kaviar för bönder».
Under middagen och även efteråt vände
sig en stor del av samtalet kring August
Strindberg och åtalet för »Giftas», som
just då upprörde hela det litterära Sverige.
Då Snoilsky fick veta, att jag kort förut
under en månads tid dagligen varit
tillsammans med Strindberg och hans första
fru, Siri von Essen, blev han ytterst
intresserad, och jag fick berätta allt vad jag
kunde komma ihåg från denna
minnesvärda samvaro.1 Den känsla han hyste
för den olycklige författaren tycktes mig
vara en blandning av beundran och
motvilja. De voro ju andliga antipoder, och
likväl — fastän Snoilsky till hela sitt väsen
var aristokrat ut i fingerspetsarna, hyste
han dock ganska demokratiska åsikter, en
glödande kärlek till friheten och en djup
motvilja mot det tomt konventionella;
detta gjorde att han kanske bättre än man
skulle tro kunde sympatisera med den store
upprorsmakaren. Han ogillade »Giftas»,
men uttalade sig i skarpa ordalag mot
åtalet. »Andligt ondt skall bekämpas med
andliga vapen», så ungefär föllo hans ord.
Han hade händelsevis två exemplar av den
åtalade boken och erbjöd mig det ena,
dock med anmärkningen att den föga
lämpade sig som present åt en dam. Jag
1 Se Strindberg i Schweiz. Reminiscenser från
sommaren 1884. Av Hélène Welinder. Ord
och Bild 1912 s. 465.
har aldrig kunnat förmå mig att läsa mer
än den första a-v berättelserna, sedan —
horribile dictu — brände jag upp boken,
oaktat den tillgivenhet jag hyste för både
författaren och givaren. Den Strindberg,
som återspeglades i »Giftas», var icke den
Strindberg jag lärt känna i Schweiz.
Under kvällens lopp läste Snoilsky ett
par av sina nyaste, ännu otryckta dikter
för oss, bl. a. »Rebell», ett av hans mest
personliga och karakteristiska alster, som
sjuder av undertryckt harm både emot
förgångna tiders pedagogiska despotism —
det är påtagligen ett minne från hans egen
skoltid han återger — och mot den
samhällets orättvisa, som skänker bildningens
rikedomar åt den ena, medan andra kanske
bättre begåvade gå miste därom. Jag
behöver knappt påpeka, att han läste den
utomordentligt väl, utan falsk patos, men
med en osökt uttrycksfullhet, som
förhöjdes av hans sällsynt sympatiska röst, som
var mjuk, fyllig och tillika manlig. Även
några dikter av Viktor Rydberg och av
Anna-Maria Lenngren fingo vi höra. Bland
de senare valde han ett par, där
skaldinnan låter sin satiriska ådra gå ut över
bördshögfärdens löjligheter —
»Porträtterna» och »Fröken Juliana», och han läste
dem med märkbar förtjusning.
Så förflöt kvällen på det angenämaste
sätt och blott alltför fort. De små gossarna
hade lekt sig trötta. Lille Carl hade,
innan han gick till sängs, försvunnit i en
fönstersmyg, och hans mor anmärkte, att
han helst läste sin aftonbön med blicken
riktad på den stjärnströdda natthimlen.
Vår Erik hade somnat i en länstol, och
greven hyste stort medlidande med honom,
som skulle väckas ur sin ljuvaste slummer.
Han ville nödvändigt själv bära ned honom
till den väntande vagnen, och så kom det
sig, att vår lille son, som några veckor
förut vid ett tillfälle vilat i August
Strindbergs famn, nu blev varsamt nedburen i
Carl Snoilskys armar.
Sitt intresse för vår gosse visade
skalden även följande dag, då han tidigt kom
till hotellet med den vänliga avsikten att
avhämta honom till den dagliga
morgonpromenad han brukade företaga med sin
lille son.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
