Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ricarda Huch. En modern romantiker. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beatrice Z ad’e
än just i denna overkliga värld. Den
lyriska enheten är säkert genomförd, stilens
rytm av stor skönhet, och samma
stämning, som alltid genomlöper denna
diktningsart, omspinner det hela med fina,
starka trådar.
Men för övrigt kan denna roman väl
knappast göra anspråk på samma
konstnärligt höga ståndpunkt som de
föregående. Bristen på komposition är störande,
och den godtyckliga växlingen av
motsatser verkar nu ofta upplösande. Det hela
svävar hit och dit för att slutligen förlora
sig i sanden. Man blir nästan alltför
livligt påmind om »den blåa blomman», om
romantikernas obestämda, sökande, på
aningar och drömmar vilande, medvetet
omedvetna konst. Det vill med andra ord
säga, att man icke längre har att göra
med den historiska romantikens idé, utan
med dennas negativa resultat. Frågan var
den Huch’ska diktningen till slut skall
hamna sticker plötsligt upp huvudet.
Richarda Huchs snille har visat sig
vara tillräckligt kraftfullt och rikt på
möjligheter för att undgå det svalg, som här
öppnade sig. Hon blev medveten om
faran och vände i tid om till en säkrare
väg, en som förde henne vidare framåt
och uppåt. Att hon kunde rädda sig
berodde till stor del på det faktum, att
trots ali själsfrändskap en grundläggande
olikhet finns mellan henne och den
historiska romantiken: det realistiska draget i
hennes konstnärliga temperament.
Den utförligaste av alla de studier, som
hittills skrivits om Ricarda Huchs diktning,1
söker bevisa, att hon är »romantiker med
motsatta förtecken» mot dem, vilka bestämde
tonarten för en Hölderlins, en Tiecks eller
Novalis’ strävan. De historiska
romantikernas längtan gick till det översinnliga,
det omedvetna, det ofattbara. Deras väg
förde dem från realiteten över metafysiken
till mystiken. Ricarda Huchs väl skolade
intelligens däremot strävar att slå rötter i
den fysiska tillvaron, ser sitt mål i det
verkliga livet. På denna punkt möter oss
i själva verket det »moderna» i Ricarda
Huchs romantik. Hon är trots allt ett barn
av det nittonde århundradet, leke förgä-
1 Elfriede Gottlieb: Ricarda Huch. Ein
Bei-trag zur Geschichte der deutschen Epik.
Leipzig 1914.
ves har hon haft den nationalistiska, den
naturalistiska och socialistiska
kulturutvecklingen att bygga på, icke förgäves har
hon ägnat åtminstone halva sitt liv åt strängt
vetenskaplig forskning.
Flera bland de noveller, vilka utgåvos
samtidigt med eller kort efter de fyra första
romanerna, förråda tydligt realistiska
tendenser. Framför allt gäller detta om »Fra
Celeste», »Der letzte Sommer», »Der
Welt-untergang» och »Lebenslauf des heiligen
Wonnebald Pück». Andra småberättelser
präglas starkare av släktskapen med
romantiken, t. ex. »Der Mondreigen von
Schlaraffis», »Der arme Heinrich», »Aus
Bimbos Seelenwanderungen», »Haduvig im
Kreuzgang» och »Lügenmärchen». Vilken
konsttyp än dessa högst fängslande
noveller representera, och hur olika de än äro
sinsemellan, ett drag är gemensamt och
gör dem till en grupp för sig. Det är den
här betydligt starkare än i romanerna
framträdande humorn. Överallt i berättelserna
möter man ett ironiskt leende, vilket icke
sällan stegras till ett groteskt skratt, men
överallt också ett varmt hjärta för livets
tragik. Kontrastprincipen är städse
genomförd och på ett sätt som gör handlingen
spännande och för läsarens inre syn framkallar
hans egen spegelbild midt ibland alla de
»dårar» han just nyss skrattat åt. Skarpa
satirer äro t. ex. »Fra Celeste»,
»Lebenslauf des heiligen Wonnebald Pück» och
»Das Judengrab».
När Goethe skrivit sin ryktbara roman
»Leiden der jungen Werthers», vände han
sig snart ifrån den s. k. känslosamheten, d.
v. s. den kulturriktning vars främsta
diktverk just »Werther» är. På samma sätt
bilda Ricarda Huchs verk om romantiken
och en fint utförd studie över Gottfried
Keller en vändpunkt i hennes konst. Men
under det att Goethe edermera öppet
föraktade den andliga mark, där hans geni
först slagit ut i blom, har Ricarda Huch
med stilla smärta stått inför summan av
uppgörelsen med sig själv.
Hennes övertygelse är densamma som
Goethe vid mognare ålder hyste, nämligen
att diktens högsta trappsteg endast nås
genom sträng objektivitet. Hon bekänner
sig till livstron som konstnärlig religion,
hon förtäres av längtat’, efter verkligheten,
det reala, det medvetna, och hennes mål
är plastiskt skapande. Endast genom sträng
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
