Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ricarda Huch. En modern romantiker. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rie ar d a Htich
samhet åt den sällsyntaste än åt den
vanligaste företeelse, att behandla det
överraskande som om det vore självklart och
lägga samma vikt vid det alldagliga
som vid det oerhörda eller ödesdigra, har
i »Der grosse Krieg» uppnått sin högsta
stegring. Varje subjektivt omdöme, ja varje
beskrivning eller karakterisering, nästan
varje icke absolut nödvändigt attribut, t. o. m.
oftast direkt anföring har författarinnan
här undvikit. Det är som om hon
framför allt ville akta sig för att lägga någon
slags färg på gestalter och händelser.
Avsikten är klar och har också utan fråga
uppnåtts. Just genom denna objektivitet
verkar helheten ensam och naturligtvis så
mycket mäktigare. Men episkt är väl
knappast ett sådant icke-beskrivande
framställningssätt.
Svårigheten att inrangera verket inom
en viss diktart bevisar att det i
litteraturen intager en plats för sig självt. I
Ricarda Huchs diktning representerar det
däremot det följdriktiga resultatet av
utvecklingen från musikaliskt-romantiskt till
plastiskt-realistiskt skapande. Det kan
väl också gälla som bevis för att hennes
konst icke kommer att utvecklas vidare i
denna senare riktning. Sammansmältningen
mellan det romantiska och det realistiska
momentet i författarinnans läggning
uppnåddes, som nämnts, i »Confalonieri». I
»Der grosse Krieg» har
upplösningsprocessen mellan de två elementen redan
börjat. Det individuella kan utarbetas
plastiskt, det totala däremot icke. Ricarda
Huchs monumentala tidevarvsskildring ger
inga mejslade gestalter eller bestämda
konturer, utan en helhetsbild, framkallad
genom tusen småstreck, tusen skuggor och
dagrar i oändliga nyanser. Följden blir,
att denna Ricarda Huchs mest betydande
verklighetsskildring närmar sig hennes
idealistiska förstlingsromaner. Där som här
är grundtanken det individuellas
betydelselöshet, den innersta principen längtan efter
det absoluta, och det absoluta är i
realiteten icke mindre ideellt än i metafysiken.
Vilka vägar Ricarda Huchs konst
hädanefter kommer att slå in på vet man
icke. »Der grosse Krieg» är tills vidare
hennes sista diktverk. De senare åren har
hon endast utgivit essayer av vetenskaplig
art: »Natur und Geist als die Wurzeln des
Lebens und der Kunst» (1914), »Wallen-
stein. Eine Charakterstudie» (1915),
»Luthers Glaube. Briefe an einen Freund»
(1917) och nu senast »Der Sinn der
heili-genSchrift» (1919). Av dem har Luther-boken
översatts till svenska1 och blivit mycket
uppmärksammad i Sverige.2 Den är
liksom »Wallenstein» och undersökningen av
den heliga Skrifts innersta mening högst
subjektiv både i fråga om uppställda
synpunkter och vad uppfattningen beträffar. Att
detsamma gäller om den filosofiska
bekännelseskriften »Natur und Geist» är
självklart. Med rätta har kritiken påpekat
som ett genomgående drag hos Ricarda
Huch att ju mera hon av konstnärliga
hänsyn tvingar sig till objektivitet i sin
diktning, ju mera ohejdat låter hon sitt
eget jag komma fram i essayerna.
Synnerligen tydligt ser man denna iakttagelse
bekräftad genom en jämförelse mellan greve
Confalonieris gestalt i romanen och i den
vetenskapligt hållna studien över honom,
som återfinnes i »Das Risorgimento», eller
mellan den Wallenstein man möter i »Der
grosse Krieg» och hans särskilda
karakterisering i studien.
Och med iakttagelsen att Ricarda Huch
till fromma för konsten tvingat sin egen
själ till återhållsam tystnad sammanhänger
att en författarinna som hon, vars innersta
väsen är musikaliskt-lyriskt, om än med
realistiska kvalifikationer, kan verka mera
omedelbar i sina essayer och vetenskapliga
avhandlingar än i sina lyriska dikter. Detta
hindrar ej, att Ricarda Huch genom
lyrisk form icke sällan uppnått sällsynt
omedelbarhet och skapat dikter, lika
medryckande genom känslans djup som på grund
av formell skönhet. Bland de moderna
tyska skaldinnorna kunna endast Isoide
Kurz och Agnes Miegel jämnställas med
henne.
Livshunger och livsberusning framträda
i Ricarda Huchs lyriska dikter åtminstone
lika starkt som i hennes prosaverk, och
kampen mot ödet besjunges om och om
igen. Författarinnans världsåskådning är
fatalistisk. Hon vill icke veta av varken
försakelse eller undergivenhet i vanlig mening.
Kämpa! kämpa! så lyder hennes motto.
1 Ricarda Huch: Luthers tro. Brev till en
vän. Övers, av C. Dymling, Uppsala, Lindblads
forlag, 1917.
2 Se bl. a. »Kring Lutherminnet» av John
Gustavson. Ord och Bild 1917, S. 553—55.
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
