Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Balladen om öster och väster. Av Rudyard Kipling. Översättning av Folke Villner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Balladen om öster och väster
Och månen gled bakom höjderna ned, det blev morgon i stället för kväll,
och blacken sprang som en sårad tjur men stoet som en gazell.
De hunno en ström, och blacken föll — och låg där, en fallen koloss —
men Kamal red genast tillbaka igen och hjälpte ryttaren loss.
Han slog pistolen ur hans hand — det gick inte att kämpa emot.
»Blott genom min nåd», sade Kamal kärvt, »har du räddats från faror och hot.
Det finns inte en klippa på tjugo mil, ett träd i skogens rand,
där inte en man av mina män har hukat med bössan i hand.
Om bara jag lyft min sänkta hand, med vilken jag tygeln höll,
så skulle schakalerna nu ha kalas och stå tätt omkring, där du föll.
Jag höll mitt huvud lyftat högt, men om bara jag sänkt det ner,
så hade gladan nu proppat sig full, så hon ej kunde flyga mer.»
Sorglöst svarade överstens son: »Bjud fåglar och djur på fest,
men betänk, vem som kommer, när festen är slut. Kanhända det ändå är bäst.
Om tusen svärd skulle följa sen för att samla ihop mina ben,
kan en tjuv ej betala schakalernas fest, om han än bleve skrapad ren.
Då skulle grödan betas av, det tas, som i lador man lagt,
och hus rivas ned för att tjäna till ved, och boskapen drivas till slakt.
Men finner du priset skäligt, säg — dina bröder vänta på mat.
Med den fega schakalen är hunden släkt — tjut, racka, bjud hit din kamrat!
Men vill du slippa betala din skuld med viv och liv och lem,
så ge mig tillbaka min faders häst. Jag kan kämpa mig ensam hem.»
Kamal har hjälpt honom resa sig upp och talade sträv och karg:
»Var tyst med talet om racka och hund, när en gråvarg möter en varg.
Må ärg och rost få bli min kost, om jag önskar dig strid och kiv.
Vad var det för tvång som i dag drev dig ut att skämta med död och liv?»
Sorglöst svarade överstens son: »Jag är av min ras, min klan.
Tag stoet emot som gåva nu — vid Gud, hon har burit en man.»
Men stoet sprang fram till överstens son och nafsade efter hans väst.
»Vi äro två män», talte Kamal igen, »men hon älskar den yngre mest,
så din ska hon bli, och jag skänker en töm, som är av turkoser prydd,
och stigbyglar, sadel och sadelgjord med silver och guldtråd sydd.
Och överstens son drog fram en pistol. Vid mynningen höll han den.
»Från en fiende tog du den ena nyss. Vill du ta den här från en vän?»
»En skänk för en skänk», sade Kamal raskt, »och lem för risk av en lem.
Din fader har sändt sin son till mig. Min son ska följa dig hem».
Han visslade på sin ende son, som högt på en klippa fanns.
Över tuvor av ljung sprang han spänstig och ung, han såg ut som en vilande lans.
»Det här är din herre», löd Kamals tal. »Han leder en spejaretropp.
Till vänster om honom har du din plats — som en*sköld ska du skydda hans kropp.
Till dess du dör eller fri jag dig gör, ska du följa honom åt.
Ditt liv är hans — din plikt en mans: att skydda för hot och försåt.
Du måste äta drottningens kost, hennes fiender ge ditt förakt
och för att få fred åt gränsen till förhärja din faders trakt.
Du måste bli en god soldat och kämpa dig fram till makt
och kanske bli upphöjd till Ressaldar, när mig galgen i höjden bragt.»
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
