Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Segertemplet. Av Albert Henning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Segertemp le t
Och dock: den lust, den glada fröjd, som lågar
i allas ögon, o vad är den väl
emot det sken, som övermäktigt rågar
med sorg och namnlös salighet min själ!
Var ytas mått, var linjes harmoni
som ljuv musik uti min ande ljuder,
en dröm, som sluppit ur sitt fångsel fri,
en solig makt, som fred och stillhet bjuder.
0 skönhet, skönhet, fattar någon ann
din härlighet, ditt himmelshöga under
än den, vars själ i skaparvånda brann
1 bitterljuva ensamhetens stunder!
Han ensam vet, vad detta fria spel
av skilda krafter i sitt inre gömmer,
han ensam har i hemligheten del,
som jublande i varje linje drömmer.
Och om hans hand, av skaparfebern förd,
blott mäktar verk, som föga ögat gläder,
mer varmt blott hälsar han, en obönhörd,
fulländningen, där den i dagen träder.
Men mängdens höga rop är icke hans,
dess dyrkan ej. Hans dyrkan är en annan.
Med tacksamt hjärta skänker han sin krans,
men han ser mänskan endast bakom pannan.
Ty i sig själv den stam han känner stå,
som, svällande av mäktig säv, förenar
den dunkla mull, där mängdens drömmar gå,
0 Konst, du höga, med din kronas grenar.
Och där i rymd, av glansrikt solsken full,
1 stolt och enslig härlighet du blommar,
han skönjer frändedraget med den mull,
varur de stiga, dina rikedomar.
Den dolda bryggan är han i ett djup,
som tvenne klippor skiljer från varandra.
Men om än stup sig lyfter brant vid stup,
och spång ej finns att över klyftan vandra,
förenar dem likväl ett hemligt band,
en eld, som tyst ur djupets sköte lågar,
ty fylld är klyftans avgrund till sin rand
utav den vånda, som mitt hjärta rågar.
Han slöt sitt tal. Mot havet ned han gick
men måste, fylld av skönhetssynen, stanna,
och svårmodselden i hans grubblarblick
i ljuset sjönk, som brann omkring hans panna.
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
