Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det förvandlade huset. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V et ter hind
husets och trädgårdens nuvarande
uppgift.
Jag steg in .. . Uppefter den röda
gavelväggen stodo fyra krusbärsbuskar...
hade jag ej sett dem förr? Mot dem
kunde man titta ut från ett par små
fönster i grannhuset, det »privata hotellet»,
som liknade hotell så litet som möjligt. v.
Var det ej just från det låga rummet
innanför dessa rutor som jag för så länge
sedan ur min bädd sett
krusbärsbuskarnas blad blanka i den stillsamma
morgonsolen? Hela synen föreföll mig
välbekant. Men trädgården, som jag nu
gick i och där det serverades åt någon
enstaka vandrare, var mycket större än
min släktings lilla täppa hade varit.. .
måhända hade den senare gått upp i
den förra . . .
Var det verkligen här? Hade jag
som liten legat inne i det rummet och
genom dessa små rutor sett på dessa
krusbärsbuskar? Hade mamma gått och
varit spirituell därinne, hade »gubben»
sagt sina torroligheter där och »Straffet»
gått omkring, litet tung och sträv, som
jag vill minnas att hon var? Hade denna
fjärran sommar utspelats just här?
Jag satte mig midt i trädgården, fick
syn på en enkel uppasserska och gjorde
en beställning. Solen stod middagshögt
och värmen var tryckande. Det kom
för mig, att även middagen är en sorts
spöktimma, då tingen slumra in och stelna
bort i det intensiva ljuset, och då några
korta stunder det förflutnas andevärld
kan te sig för den rätte åskådaren.
— — En bred och vederhäftig rygg
därnere vid rosorna — mannen vänder
sig, jag känner igen spjuverleendet och
den vita rättarkransen; naturligtvis är
det han . . . Hustrun kommer och räcker
honom litet gravitetiskt pipan och
stickorna; gratiös är hon icke . .. Och den
yngre, livligare damen, som just nu
träder ut ur dörren till dem, leende, med
en pys vid handen.. . Nu säger hon
något, de andra göra en jakande gest.. .
Ja, jag känner igen dem, och mitt hjärta
röres underligt.. .
. . . Det var syner alltsamman, det är
tomt i trädgården, endast det starka
middagsljuset lyser över ali grönskan.
Jag kallar uppasserskan och går sedan
långsamt ut förbi krusbärsbuskarna och
fönstren, från vilka man ser dem, ut
genom grinden, ut på gatan.
Var det i själva verket här? Känslan
viskade ja, men förståndet tvivlade. Jag
ville ha visshet.
På pastorsexpeditionen efterfrågade
jag, var–bott för så och så lång
tid sedan. Månne här ännu fanns folk,
som mindes honom?
Man var högst förekommande, man
ringde upp en gammal stadstjänare och
fick besked. Man till och med följde
mig till huset. . . det var alis inte det,
där jag nyss varit.
Jag kände alis inte igen det. Ingen
trädgård, inga krusbärsbuskar, ingen häck
omgåvo det längre — ett stycke häck
vid huset intill var avbruten just här.
Där kunde man sannerligen ej se några
skuggor ur det flydda. Huset var
ledsamt ljusmålat, de fönster, genom vilka
jag en gång tittat ut på den blanka
grönskan, voro schablonmässigt
inpassade i denna trälåda, och det hela stod
numera ute på en kal och dammig gata.
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
