Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Polen. Av Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfred Jensen
heten. »Orvar Odd» har i sin episka
cykel »Kaczimira» en sång »Mazurka», som
ganska åskådligt skildrar den efter
provinsen Masurien uppkallade mazurkan:
»Då knycka de allt högre än med nacken
de polska kavaljerer, en och var,
med silversporren slå de då mot klacken,
att sjungande den som en snurra far,
och knävelbårarna de hårdhändt vrida»... etc.
Ja, man kommer härvid att tänka på
Mickiewicz’ mästerliga framställning av
den sista polonäsen i slutsången av »Herr
Tadeusz»:
»Av röda stövelskaften det skimrar på fältet;
det blixtrar av sabeln och det lyser av bältet...»
Det polska folket har älskat dansen.
Tyvärr blev det i längden icke en dans
på rosor.
IV.
Polen är, såsom ock själva namnet
antyder (pole, fält), ett slättland, som
utbreder sig kring Weichsel till Oder i
väster och till Niemen i öster, och för
den vanlige turisten erbjuder detta något
enformiga slättland föga lockelse. Det
är först i södra delen som landskapet
uppvisar mer omväxling genom de
nordliga utlöparna av Karpaterna, och dessa
vackra naturscenerier få en nästan alpin
karaktär, dä man tränger in i den stora,
skogiga bergmassan vid den galiziska
gränsen, där »Havsögonen», de grönklara
och djupblåa fjällsjöarna, äro eftersökta
vallfartsorter om somrarna.
Städerna äro ej synnerligen talrika
(föga mer än ett hundratal), och de flesta
äro ganska intresselösa. Huvudstaden
Warschau (Warszawa) har under de sista
århundradena varit den viktigaste
handelsstaden och ett centrum för järnvägarna,
och naturligtvis kommer den numer att
få en ännu större betydelse. Men
Warschaus glansperiod inföll under den
sachsiska dynastiens politiska degeneration,
och sedan ryssarna satt sig i besittning
av metropolen, ha de med känt nit sökt
utplåna alla spår av polskheten. Det
lyckades visserligen icke, ty den något
sorglösa polska livsglädjen kunde de dock
icke förstöra, lika litet som de katolska
kyrkorna och de många adelspalatsen,
även om dessa på 1800-talet fingo tjäna
andra ändamål, i främsta rummet
Sigismund Vasas kungaslott, som varit
residens för den ryske generalguvernören i
»Weichsellandet».
Vill man arkitektoniskt lära känna
det gamla Polen, bör man styra kosan
till den äldre kungastaden Krakau. Redan
då man inträder genom den med den
polska vita örnen prydda Florianska
porten (en kvarleva av de forna stadsmurar,
i vilka Karl X Gustaf 1655 gjorde den
första bräschen), mötes man av en
historik i ålderdomliga stenbyggnader med
strävpelare, som leder den svenske
besökarens tankar till Lillsidan i Prag. Midt
på det stora torget, inramat av
ålderdomliga hus, står den florentinska
»klädeshallen», som i sin övre våning
inrymmer det polska nationalgalleriet, under
det att jordvåningen upptages av butiker
och stånd, där kristna och judiska
geschäftsmän konkurrera med sitt kram.
I detta nationalgalleri,
representerande Polens äldre konst, kan man i
färger avläsa Polens skiftande historia.
Här är historiemålaren Matejko
härskaren, den där genom sina färgrika,
dramatiska scener ur Polens bragdrika
historia sökte tända sina landsmäns
fosterlandskärlek och stärka deras tro på en
bättre framtid. Den största duken är
väl Siemiradzkis »Kejsar Neros levande
facklor», en romersk kejsarorgie, då i
olja insmorda kristna martyrer skola
brännas. I sin något schablonmässiga
komposition är denna väggmålning en
ypperlig jätteillustration till Sienkiewicz’
samtidigt i Rom författade roman »Quo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
