Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Anders Zorns konst. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G tin nar Mas c o II Silfverstolpe
Cigarettrökerskan.
Etsning. 1891.
förebyggde varje förlöpning i
romantisk riktning. Zorn gav sig nästan
aldrig lyriken i våld, som flera av de
samtida svenska konstnärer, vilka i likhet
med honom tändts av svenskt folkliv och
svensk natur. Hans form är den ärliga,
vederhäftiga prosan, som verkar genom sin
saklighet. I sin konstnärliga uppfattning
var Anders Zorn hela sitt liv trogen den
riktning, vilken mötte honom då han
först kom ut till Paris — realismen. Han
var det därför att förutsättningarna
funnos i hans verklighetskära naturell.
Zolas ord om Courbet år 1866 kunde godt
vara skrivna om Zorn: »Med allt sitt
kött — ni förstår med allt sitt kött
-—-kände han sig dragen till den
kroppsliga värld, som omgav honom, till de
yppiga kvinnorna och de kraftfulla
männen . . . Undersätsig och stark, som han
själv var, hade han en girig åtrå att
krama naturen mellan sina armar, i fulla
köttet och fulla mullen ville han måla.1
En gång förut i konsthistorien har ett
måleri med samma skaplynne sett dagen
— i sextonhundratalets borgerliga
Holland, en konst som icke är stilkonst, en
konst för vilken det outtröttliga
naturstudiet icke är medel utan mål. I mer
än ett hänseende står Anders Zorn på
en linje med de gamla holländska
genre-och interiör-målarna.
Vad Zorn ville ge var sålunda helt
enkelt den starkast möjliga illusionen av
levande liv. Medlet för honom var
impressionismens teknik •— en linjeföring
som icke omskriver formerna med fasta
konturer utan som är eftertrycklig på
vissa punkter, lätt antydande på andra,
samt en ljusbehandling som fördelar
ljuset i rörligt irrande fläckar. Den lära
om färgblandningen, som omfattades av
riktningens mera extrema representanter,
har däremot dess bättre icke haft någon
anhängare i vår konstnär.
Impressionisten är helt inriktad på fixerandet av
ögonblicksbilden, och formernas
inordning under dekorativa klangfigurer har
för honom intresse endast i den mån
detta kan ske utan avprutning på
illusionskravet. Monumentalmålningen
ligger därmed en gång för alla utom
impressionismens sfär, och vetskapen
härom borde ha ingivit även dess mest
övertygade bekännare en känsla av
rörelsens temporära begränsning. — Zorns
form är mestadels på impressionismens
manér avpassad för den intima
stafflibilden, om också de senare årens dukar
med deras samlande linjer, deras breda
färgflak visa en stegrad känsla för rent
dekorativa värden eller åtminstone
antyda mera dekorativa intentioner.
Impressionismen hade icke sett dagen
1 Citeradt efter Emil Hannovers Det
nittonde århundradets konst, Stockholm 1918,
sid. 213.
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
