Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vad är bolsjevismen? Av L. Sjestov. Auktoriserad översättning från franskan av K. W—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryssland är det de unga och dumma
som se rätt. I Europa är det
annorlunda.
Är det verkligen annorlunda? Jag
skall för min del icke våga försöket att
profetera. Vi leva nu i ett tidevarv, då
det nästan är omöjligt att draga några
slutsatser, om man icke har annat än
sitt sunda förnuft till vägledning. Jag
kan icke rättfärdiga den ryska
bolsjevismen. Jag har redan sagt, och jag är
färdig att upprepa det, att bolsjevismen
har förrådt och förstört den ryska
revolutionen och utan att själv göra sig reda
därför lämnat fritt spel åt den ömkligaste
och mest motbjudande reaktion. Men
äro då bolsjevikerna de enda som gått
ända till ett sådant självmord? Se
närmare på vad som har tilldragit sig
under dessa senaste år! Nästan alla ha
gjort vad de allra minst hade bort göra.
Vem har förstört den monarkiska idén?
Hohenzollrarna, Romanovarna och
Habsburgarna! På dagen för krigsförklaringen
uppstod det ett rykte i Berlin att
kejsar Wilhelm hade sändt Nikolaus II
följande telegram: »Inställ mobiliseringen!
Om ett krig uppstår mellan oss,
kommer jag att mista min tron, men du
kommer också att mista din.»
Kanhända har ett sådant telegram aldrig
avgått. Men i sådant fall har den som
gav upphov åt ryktet visat sig vara en
profet. Och den mest förbittrade fiende
till den monarkiska idén skulle aldrig
ha kunnat hitta på ett säkrare sätt att
tillintetgöra monarkien i Europa. Om
icke Hohenzollrarnas, Romanovarnas och
Habsburgarnas förnuft hade varit
förmörkat av jag vet icke vilken fiendtlig
besvärjelse, hade de bort kunna förstå
att deras dynastiers vitala intressen
bestämt fordrade icke fiendskap dem
emellan utan tvärtom den närmaste,
uppriktigaste och obrottsligaste vänskap.
Nikolaus I förstod det förträffligt, då
han skickade ryska soldater för att
undertrycka de ungerska
revolutionerna. Alexander III förstod det också.
Under hans regering bestod
trekejsarförbundet vid sidan om den
franskryska alliansen. Men 1914 kastade sig
de europeiska monarkerna över varandra
till förmån för demokratien i det västra
Europa, vilken de avskydde mer än
något annat. Det är tydligt att de
drabbades av någon hemlighetsfull ofärd,
och ordspråket ingen undgår sitt öde
har här sin fulla tillämpning.
Människor och folk göra allt för att störta
sig i undergången — om deras stund är
kommen.
Numera torde det vara klart för alla,
både för tyskar och icke tyskar, att om
det över huvud taget fanns några
intressen, dessa fordrade vad som helst
utom kriget, och att kriget var raka
motsatsen till alla människors alla
intressen. Om tyskarna hade nedlagt de
omkostnader och den energi, som de
ställde i krigets tjänst, på konstruktiva
i stället för destruktiva uppgifter, skulle
de kunnat omdana sitt fädernesland till
ett jordiskt paradis. Man kan säga
detsamma om de övriga folken. Kriget
har kostat fantastiska summor: mera än
en billion francs. Och jag talar ändå
icke om alla dem som stupat, om de
förstörda städerna o. s. v. Jag upprepar
det, om de ledande kretsarna, som höllo
i sina händer sina länders och sina folks
öden, hade kunnat uppnå samförstånd
med varandra och i fem år tvinga folken
att arbeta med samma självförsakelse
och samma envishet på att uppnå
positiva mål, skulle världen ha förvandlats
till ett Arkadien, där det i denna stund
icke skulle finnas andra än lyckliga och
rika människor. I stället ha människorna
i fem år sökt förgöra varandra, de ha
förskingrat de hopade förmögenheterna
och bragt det blomstrande Europa till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
