Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Indras folk. Av Frans Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDRA S FOLK
Av FRANS BENGTSSON
Från bergen, där molnen stå tunga
och blixtarna tända sin låga,
gå ljuden av röster som sjunga
bland väldiga skaror som tåga.
Och dånen allt närmre sig hopa,
och snäckvridna stridslurar ropa
sitt budskap till dödsmärkta ätter
om folk av en främmande stam.
Och liksom när stormarna sopa
med dån genom djunglernas nätter
från snöbergens blixtlysta kam,
går nu över flodlandets slätter
en namnlös förskräckelse fram.
De komma, fast stigarna stängas
av forsar, där dalarna stupa;
i myllrande skaror de trängas
som svärmande bin ur sin kupa.
Och längtan åt stegen ger vingar,
när dagningen närmre dem bringar
de sovande slätter, som dränka
sin dagsglans i dimmornas flor.
Och hjälmar och vapen och ringar
i gryningen blixtra och blänka;
och uppe där åskdundret bor
sin hälsning eldgudarna skänka
en stam som är mäktig och stor.
Från ödeland, aldrig befarna,
från stenstup kring vindkalla toppar
de skåda mot länder, som klarna
i glans av safir och av koppar.
Bak folkfärdens skiften belägen,
ett minne som blekts till en sägen,
är nejden, där fordom de ställde
mot fjärran sin ovissa färd;
och glömda de kullar längs vägen,
där gälla skalmejorna skrällde
kring rykande gravoffergärd
åt fränder, dem dödsvindar fällde
och främlingars bågar och svärd.
Till sist de till målet ha hunnit,
som siats vid offer och fäster,
till landet, som solrödt har brunnit
i sagor hos skalder och präster.
I slagmarkers välvande tummel
de fjärrhörda sägnernas mummel
åt armen gav kraft såsom hundras,
åt hornen gav stormvindens dån.
De svärdslagna sova i kummel
bland nordens regntöckniga tundras
vindvaggade vidén och strån,
när segrarnas blickar förundras
vid gudarnas ljuvliga lån.
De väldigas händer ha ledt dem:
när fienden skingrats som agnar,
de högt över fältet ha sett dem
i eldsken, med molnen som vagnar. —
När Usas i öster sågs tindra,
vart dagsleden signad av Indra,
och med dem Asvinerna färdas
på hästar med gyllene man.
Vem kunde då färden förhindra;
det land, som av molnbergen gärdas,
där ingen förr stigat en ban,
vart deras, de starkhetsbeskärdas,
dem gudarna följt från Iran.
Må stenar till altaren rättas;
må ängsliga oxarna råma!
Den skärmande Indra skall mättas
med blod och med honungsmängd soma,
att icke drakdödaren ledes
vid folket och sänder sin vredes
förhärjande blixtar — och Rudra
med pestpilar stinger och slår. —
Vid floden, där tackoffret redes,
stamfurstarna hästarna tjudra,
där blomgräset doftande står;
men slättlandets skälvande sudra
har gömt sig i flodvassens snår.
Usas — morgonrodnadens gudinna. — Soma — en rusdryck som användes vid offer
till Indra. — Rudra — vedasångernas dödsgud. — Sudra — folksom underkuvades av arierna
och kommo att utgöra slavkasten.
"6^8"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
