Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Erik Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Linds t r ö m
andra exempel på en oförmåga att hålla
skildringen uppe på ett jämnt och naturligt
stilplan. Det kan inte annat än verka
störande när ett latincitat infogas vid
beskrivningen av hur tre stackars sjömän driva
kring bland vrakspillrorna efter en
minsprängning. Att citatet är tämligen känt
och slitet gör inte saken bättre.
De två österländska motiv som satts
in visa en mera enhetlig stil, vilket
sammanhänger med deras pastischform. I
övrigt exemplifiera dessa sagor ytterligare
den nämnda brokigheten i motiv och
behandlingssätt. Vidare må nämnas
freds-tendensnovellen »Lundes omvändelse», där
själva kärnan är en vision av ett
demonstrationståg krigsinvalider, en »marche funèbre»
som i Bo Bergmans tidsdikt, men utan
suggestivt betvingande kraft, alltför nyktert
och torrt sakligt i detaljerna är detta
spök-uppträde skildrat. »Pärlorna» är en
europeisk skälmhistoria av känt snitt.
Ur sista novellen, som inte saknar en
viss fyndighet, skulle jag emellertid helst
vilja taga fasta på en av slutreflexionerna.
Dess maning till samling och
självfördjupning innebär den ett löfte för framtiden?
De tänkvärda orden lyda: »De gångna
veckornas misslyckade jäkt hade lärt
honom att i främsta rummet fördjupa sin
egen uppfattning samt att först därefter taga
yttre omständigheter och bilder till hjälp,
när det gällde att uttrycka hjärtats tankar.»
Jag har sparat till sist tvenne
novellsamlingar av mera prövade händer än de
förra. För både den äldre och den yngre
diktaren är den formella säkerheten
gemensam, men för övrigt gå deras vägar i sär.
Utgångspunkten för finländaren Runar
Schildt har väl ursprungligen inte varit så
väsentligen olika Henning Bergers, men hans
novellistik har alltmer vunnit i fasthet och
stramhet och fördjupat innehåll. Henning
Bergers flämtande och jagande
impressionism och hans ensidiga figurval ha
emellertid i denna sista samling i ett par fall
övervunnits.
Samlingstiteln De fördömda är lånad
från det dramatiska utkast, som slutar
boken, och som ger en koncentrerad bild av
sådana livsöden författaren i alla
berättelserna velat skildra. Alla huvudfigurerna
äro ödesbestämda; viljelösa vandra de mot
en slutpunkt de inte själva valt eller kunna
förflytta. Det är alltså inga nya figurer
Berger för fram, till en del äro de släkt
med den typ Rosenborg i sin ovan
behandlade novellbok velat belysa. Men Berger
tycks mig denna gång gå utom sitt vanliga
område och sträva mot fördjupning både
av typen och sitt eget konstnärliga grepp.
Sitt gamla impressionistiska
berättelsesätt har han inte övergivit helt någonstädes,
men övervägande förekommer det blott i
de två första, och där i samband med
sådana typer han sedan länge gett i dylik
skiftande belysning. Första novellen »Herr
Hermansson», skildrar typen mest ohöljd
under den koncentrerade formen av en
dags upplevelser. Mottaglig för alla gatans
växlande intryck, ständigt blandande
samman de jagande verklighetsintrycken med
sin fladdrande fantasis drömbilder, alltid
offer för de lösaste associationer, går den
underordnade tjänstemannen på
amerikanska konsulatet omkring i den danska
huvudstaden och lever sin dubbeltillvaro, en
viljelös automat för sina sensationer och
fantasidrömmar. Huvudpersonen i nästa
novell är blott en transponering av figuren
på ett annat plan. En av hans reflexioner
tecknar honom: »Han hade icke gått vilse
i livet, ty han hade icke något mål, men
han var så att säga född vilsegången.»
Men de följande tre skildringarna
bevara av de andra egentligen blott det
fata-listiska i grundsynen, fördjupa emellertid
denna och ge den vad de två sista
beträffar en viss självklar nödvändighet. I
»Gåtan» berättas hur ett tioårigt äktenskap
plötsligt går isär, oförmodat mystiskt för
mannen, som sedan i ett oupphörligt
grubbel aldrig kan finna svaret på sitt »varför».
Men i denna hans oförmåga att finna en
förklaring ligger kanske gåtans lösning. I
hans gnagande tankeliv återspeglas det hela;
det är alltså samma grepp som annars
Berger använder, men typen är en annan,
och därför tränger det djupare ner.
»Slavinnan» vittnar också om en mera
samlad och livssann syftning hos
författaren. Emellertid räcker knappast
novellformen till; blott rapsodiskt och glimtvis
uttrycker den det alltför rika innehållet.
Fattigkvarterets Gina drives steg för steg
att bli »tjänarinnan» förkroppsligad, bli
dess fullödiga typ, hon förlorar sitt eget
jag och allmänmänskliga känslor i vården
om sin siste husbonde och hans hem.
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
