Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Margareta av Connaught. Kronprinsessa av Sverige — Hertiginna av Skåne. Av Henriette Coyet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H enr i e 11 e Coyet
förväntansfull stämning i luften. Utmed
alla kajer stodo tätt sammanpackade
rader av människor, förbidande den stund
då man skulle få se ångfartyget med
det unga nyförmälda hertigparet av
Skåne ombord glida fram ur den
vita dimma som denna julimorgon stängde
utsikten över det annars vid denna
årstid vanligen så strålande sundet.
Strax efter kl. 11 skymtades det en
rörelse bakom dimväggen, och
ögonblicket därpå gled det så ivrigt väntade
fartyget fram. Det styrde rakt in i
hamnen, hälsat av ett stigande jubel och av
vajande blågula fanor. Mot det unga
hertigparet där uppe på båtens översta
däck höjde sig en våg av varm sympati
och av glädje över att man här i deras
hertigdöme fick bringa dem Sveriges
första välkomsthälsning.
Den unga furstinnan som nu stod
färdig att stiga i land bar ju ett namn
med för Skånes folk välkänd och älskad
historisk klang. Det låg just här i
denna nejd en urgammal förnäm
tradition över namnet Margareta. För mer
än 500 år sedan brukade en annan
högättad fru med samma namn
mycket färdas utmed Öresund. Det var
Margareta Valdemarsdotter —
drottning över nordens tre riken. Hennes
slott Lindholmen, där hon höll hov och
o *
tornering, låg ej långt fran Malmö.
Inför högaltaret i Lunds domkyrka hade
hon i sitt livs tyngsta stund nedlagt
sitt enda barns hjärta. Hans som skulle
ha tagit det förenade Nordens kronor i
arv efter henne. Och kring hennes nu
grusade Falsterbo slott blomma
fortfarande de äppledoftande rosenbuskar, som
av folket kallas »drottning Margaretas
rosor». — Om den uDga Margareta som
nu kommit till oss över haven visste vi
i detta ögonblick egentligen blott detta
enda — att det var kärlek som ledt
hennes väg hit. Men i detta enda trodde
vi oss kunna se en borgen för en
löftesrik framtid. Alla de, vilka denna julidag
för 15 år sedan sågo henne som en
leende ungdom beträda Sveriges jord, ha
bibehållit ett starkt intryck av hennes
fina och impulsiva kvinnlighet och av
den förnäma kunglighet som röjdes i hela
hennes väsen.
Särskilt ett stämningsväckande
ögonblick har etsat sig fast i månget minne
som en den vackraste tavla. Det var
när man i högtidstalet hunnit till orden:
»Måtte deras gemensamma levnadsdag
komma att likna en nordisk
högsommardag, ljus, leende, fridfull som den, lång
som den och liksom den utan skymning
eller mörker. Intill sista timmen belyst
av nordens klara midnattssol, belyst av
lyckans so/.» — Och just här vid dessa
ord bröt julisolen plötsligt varm och
strålande fram ur havsdimman, skingrande
ali töcknig disighet. Och Öresund låg
där som en skimrande och glittrande
bakgrund av blått och grönt till de
mångtusende människorna däruppe på
land.
Liksom vaknande med ens ur de
vandrande tankar som fångat hennes
själ vände sig prinsessan spontant, i
samma ögonblick som solen sken fram,
mot maken vid sin sida och log emot
honom med ett leende så betagande
ungt och så fullt av lyckotro att det
lyste upp hela hennes väsen likt ett inre
solsken. Varmt och själfullt och
oemotståndligt fängslande verkade detta leende
på alla de kringstående. Och när, efter
några korta timmars uppehåll i Malmö,
prinsessan Margareta åter fortsatte sin
färd mot Stockholm, var det i tecknet
av detta leende man mindes henne nere
i hennes hertigdöme. Man sade sig
även, att här hade man sett ett återsken
av »the Stuart smile». Detta historiskt
beryktade leende om vilket det skrivits
och diktats så mycket och som i år-
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
