Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Böök
sonliga. Men även i Snoilskys diktning
kan man allt framgent urskilja
offermotivet, som ytterst stammar från Ibsen
och hans etiska rigorism. Det träder
fram i Läkaren, i Olof Rudbeck, i
Kla-bauterman; det sätter sin prägel på hela
Snoilskys sociala lyrik, som ständigt
inskärper uppoffringen. Det är alltså
Brands moraliska entusiasm som
bestämmer Snoilskys hållning i den sociala
frågan; även på den punkten befinner
han sig i fullständig överensstämmelse
med det svenska åttiotalet i dess helhet.
Hur djupt han var gripen av Ibsens
författarskap, framgår av hans
brevuttalanden. Det var framför allt den norske
diktaren han tänkte på, när han 1885
skrev till Estlander: »Den moderna
litteraturen med sina experimenter, sitt tvivel,
sitt ruvande över samhällets alla
sorgliga olösta problemer har slagit djupa,
djupa klor i mitt mottagliga sinne».
Även med Georg Brandes hade
Snoilsky under en kortare period stått
i personlig förbindelse. Det var under
de fyra månader av året 1875, då
Snoilsky tjänstgjorde som svensk chargé
d’affaires i Köpenhamn. Brandes har
berättat, att de ofta brukade tillbringa
kvällarna samman på Bauers vinstuga i
Tordenskjoldsgade, och att de samtalade
om nordisk, engelsk och fransk
litteratur. »I mangt og meget faldt deres
Domme sammen.» Sina personliga
förhållanden berörde Snoilsky naturligtvis
aldrig, men Brandes synes dock ha
mottagit det intrycket att han var illa till
mods och vantrivdes. »En Aften da de
sad sammen, blev Snoilsky saa
overvældet af Forestillingen om sin Ufrihed,
at Taarerne pludselig løb ham ned af
Kinderne. Han kunde næsten ikke samle
sig igen, og da de ud paa Natten [gik
hjem sammen udgød han sig i en Strøm
af vemodige, halvt fortvivlede Ytringer.»
Att Brandes under denna samvaro
strävade att påverka Snoilsky, att föra
honom in på en radikalare litterär
riktning, det är ju icke annat än vad man
kan vänta, och det framgår med full
tydlighet av den uppsats om Snoilsky,
som den danske kritikern samma år
offentliggjorde i »Det nittende
Aarhund-rede». Han kallade honom där Sveriges
främste lyriker, hyllade sensualismen och
frihetssvärmeriet i ungdomsdikterna, men
påpekade, att Snoilsky helst angrep
obskurantismen i Rom och tyranniet i
Ryssland. »Jeg vilde ønske, at der blandt
disse saa varme og inderlige Udtalelser
mod de Former af Tyranni, af hvilke
man kan erklære sig for Fjende uden at
undre eller støde nogen Filister i
Norden, ogsaa fandtes et Par, der berøvede
den formfuldendte og i Ordets gode
Mening fornemme Digtsamling ethvert
Skær af Salonpoesi.» Han klandrade
Snoilsky, därför att denne icke förstått
vara ett organ för sitt folk, för dess
drömmar, förhoppningar och syftemål.
Särskilt ogillade han de sonetter, där
Snoilsky uttalat sin avsky över
Pariskommunen; »disse Digte ser ud som
vercificerede ledende Artikler af et eller
andet Børsblad», Han menade att
Snoilsky hade en absolut opoetisk syn på
dessa stora vulkaniska utbrott. »Er det
en Digter, som slet intet Øje har for,
at der under alle hine Forvanskninger
af store Tanker og Forvildelser af
berettigede Følelser ligger dybe Lærdomme
og Varsler for den, som forstaar at tyde
dem? Den, som en Gang kaldte sig
»Tidernas yngsta Son», burde føle sig
for god til at nedskrive Taabeligheder
som den, at under Kommunen Ministeren
for de offenlige Arbejder var en
Galejslave, og Undervisningschefen fremkom
med den gamle Brander, at Retskrivning
lugter af Aristokrati. — — — Hvis
Læseren vil sammenligne disse Sonetter
af Snoilsky med den skønne sangvinske
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
