Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sn o ils ky
och åttiotalet
Falk dövade sina tvivelsmål med hjälp
av numismatik; det var hans eget fall.
Den i o oktober 1879 skrev han, att
han nu slutat samlandet, men att han
skulle vara ytterst otacksam, »om jag
glömde, att myntkunskapen varit mig
en verklig tröstarinna i tunga år och
ibland gjort drägliga de stunder, som
eljes skulle ha varit oövervinneligt
bittra». Överensstämmelsen är så
påfallande, att den knappast kan vara en
slump. Man frestas antaga, att Snoilsky
rent av stått modell för Arvid Falk pä
denna punkt. Visserligen kände
Strindberg icke Snoilsky. Men Snoilskys
förtrognaste vän, bibliotekarien
Klemming, var Strindbergs chef och synes
ha stått i vänskapligt förhållande till den
unge amanuensen. Det är alis icke
uteslutet att Strindberg på denna väg kan
ha fått en inblick bakom masken. I
varje fall skrev han 1886 i sin uppsats
om Snoilsky, att den grevlige skalden
under denna period av sitt liv
överlämnade sig åt »bibliomaniens och
numis-matikens distingerade morfinism». Han
var icke illa underrättad.
Om alltså Arvid Falks figur
ovillkorligen måste väcka Snoilskys
uppmärksamhet och deltagande, så ingick
det i romanen andra partier, som stämde
honom eftertänksamt. En av de
nerkomna tidningsmän, som Falk
fraterni-serar med, läser upp en uppsats om
litteraturens tillstånd. Det är ett
förbittrat angrepp på skalderna, som endast
syssla med sina privatangelägenheter.
»Ha de givit luft ät en enda tanke, som
skulle kunna röras hos några andra, hos
tiden, samhället; hade de fört de
eländas talan en enda gång, skulle deras
synder varda dem förlåtna, men det ha
de icke; därför äro de som en ljudande
malm — nej som ett skrällande
järnskräp och en sprucken narrbjällra — ty
de hade icke kärleken till annat än till
nästa upplaga av Bjurstens
litteraturhistoria, Svenska Akademien ochsigsjälva.»
Falk gillar icke detta utfall, och kanske
har Snoilsky också funnit det orättvist.
Men det rör vid vad som skulle bli
Snoilskys stora tema under åttiotalet:
det rena skönhetslivets egoism. Ännu
närmare kommer man Snoilskys
tankevärld i Olle Montanus’ efterlämnade
reflexioner över estetiska spörsmål. Den
självlärde filosofen, som varit
bådekropps-arbetare och artist, är genomträngd av
oförenligheten i de båda världsbilderna.
»Gå bakom oxen som drar plogen och
låt ögat hänga mot den gråa jordkokan
dag ut och dag in, och du skall glömma
till sist att se upp mot himlen.–-
Detta veten I icke som förlusten er hela
dagen och arbeten på en ledig stund
mellan frukost och middag, för att
sedan vila era själar om sommaren då
marken är grön — då I njuten av
naturen som av ett skådespel vilket
förädlar och lyfter.» Olle Montanus anser,
att »den mycket omtalade
konstnärsdriften» till stor del är lusten att vara
fri frän nyttigt arbete. »Därför har
ocksä en tysk filosof definierat det sköna
= det onyttiga; ty om ett konstverk
vill vara nyttigt, röjer en avsikt eller
tendens, är det fult.» Olle Montanus
har efter hand utvecklats till att bli
ren utilist. Han erinrar om att
»Plato, som ju var ett så fint huvud
och idealist därtill, insåg det intiga i
konsten, såsom varande ett sken av
skenet (= verkligheten), varför han också
utdrev artisten ur sin idealstat». Bland
Olle Montanus’ strödda anteckningar
påträffar man följande aforism: »Allting
korrigerar sig självt. När artisteriet blev
för svårt i Florens, då kom Savonarola
— o, den djupe mannen! — och sade sitt
Bosch! Det är intet! Och artisterna
—-och vilka artister! — gjorde ett bål av
sina konstverk. O, den Savonarola!»
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
